"Hej", sade jag tyst, knappt hörbart, och slog mig ner bredvid dig. Klippan var kall och fuktig, men det berörde dig inte. Dina ben var uppdragna mot bröstet, lät din haka vila mot knäna. Du andades stilla, långsamt, nästan koncentrerat. Vågorna slog mot den steniga, grå klippan. Vi fick några salta stänk på oss. Himlen var blyertsgrå och tung. Några måsar skriade i skyn, de lät så desperata, så förtvivlade. Jag huttrade till, svepte jackan tätare om mig. Blåsten lekte med mitt hår.
Där satt vi. Tätt bredvid varandra. Men ändå alldeles för långt ifrån.
"Minns du förra sommaren, då vi satt här och såg på solnedgången?" undrade du plötsligt utan att ge mig så mycket som en blick.
"Det var vackert." Jag log åt tanken.
Jag hade suttit uppkrupen i din famn, dina fingrar flätade med mina. Din varma andedräkt mot mitt bakhuvud, den trygghet du utstrålade. Jag älskade att sitta så nära dig, att känna samhörighet, känna att vi hörde ihop. Vi hade talat om framtiden, om oss. Då hade allt känts så självklart, så uppenbart, så lätt. Solen gick ner bakom horisonten och jag hade somnat med huvudet mot ditt bröst.
"Löften är egentligen bara falska förhoppningar, något att klamra sig fast vid då man känner sig osäker. Något man tar till då man förtvivlat inte vill förlora något. Visst är det så?" Nu vände du dig mot mig, dina ögon var rödsprängda.
Jag förblev tyst. Jag hade inte något svar. Mest av allt ville jag förklara hur mycket jag älskade dig, hur högt värderad du var i mina ögon. Hur mycket jag behövde dig.
Men löften är något man håller. Gör man inte det så får man stå sitt kast.
"Du vet att jag aldrig ville såra dig. Det var ett misstag, jag..." Min röst dog ut. Havets brus tog över. Du lade ett finger över mina läppar, så varsamt att jag knappt kände det.
"Hur många gånger du än försöker ursäkta det, få förlåtelse, så kan du inte få det ogjort." En tår smet ut ur din ögonvrå, färdades längs med din stubbiga kind. Det gjorde så ont att se dig såhär och att dessutom veta att det var jag som förorsakat dig den smärtan. Hur kan man rasera någons liv så hänsynslöst som jag gjort? Och det var inte ens någons liv. Det var ditt. Ditt.
Jag började gråta, hejdlöst, hulkande, nästintill hysteriskt. Hela min kropp skakade, mitt hjärta värkte och var på väg att tränga ut.
"Älskade, gråt inte." Din underbara röst, så varm, så tillitsfull. Jag skämdes. Jag hade inte någon rätt att gråta. Jag hade gjort mitt val, nu skulle jag stå för det. Jag skulle vara stark.
"Du måste förlåta mig..." lyckades jag pressa fram, bet mig så hårt i läppen att jag kände blodsmak.
Du log ett sorgset leende.
"Jag har förlåtit dig för länge sedan, men du måste förstå, smärtan finns kvar. Den är så påträngande djup. Jag måste komma upp på benen igen. Och du kan aldrig föreställa dig vilken tid det kommer att ta."
Det var så svårt att höra dig uttala de där orden som bildade fasansfulla meningar.
Det fanns inte några ord, tillräckligt starka att läka dig. Jag stod handfallen och avskydde mig själv som pesten. 
Men när du såg på mig fanns det inte något spår av hat. Och jag beundrade dig för det. 
För några sekunder begravde du ditt ansikte i dina fårade händer. Jag hejdade en impuls att stryka dig över ryggen. 
"Jag måste gå vidare. Själv." 
Det var det jag väntat på men ändå slog det luften ur mig. Halsen stockade sig och panikslaget kämpade jag för att få luft. 
Du reste dig upp med en mödosam grimas, spejade ut över havet. 
"Ser du", en liten paus, "havet är så oförutsägbart. Precis som livet. Vågorna kastar en hit och dit, man vet aldrig vart de för oss." 
Du drog av dig ringen från ditt vänstra ringfinger. Vände dig om och såg på mig med översvallande kärlek. Sedan kastade du den med all kraft ut i havet. Snart, så snart, skulle den ligga på havets botten. 
Jag grät fortfarande, fast stilla och behärskat. Du satte dig på huk framför mig. 
"Vi får se vart vågorna leder oss i framtiden."