Jag ska berätta en sak för dig.
Det är lite udda det här och absolut ingenting som jag hade planerat. Jag trodde att jag var immun mot det här slaget av tokigheter, att jag hade fått nog av det. Men det är väl kanske inte alltid som det blir såsom man tänkt sig. Nej. Det blir det väl i stort sett aldrig. Därför ska man kanske undvika att ha för mycket principer, planer och föreställningar.
Nu råkar det även vara så att jag tänker lite för mycket. Låter lite för mycket känslor och funderingar fara omkring fritt i mina vener för att sedan förpesta mitt hjärta och förvirra mitt huvud. Jag är förlorad, lite grann sådär. På ett sätt gör det ingenting alls. På ett annat sätt gör det allt. Du vet, det är inte så man vill ha det. Det är så fel fast på samma gång så rätt. Jag står med ett ben i varje båt och de glider längre och längre isär. Jag kan välja sida, någon slags trygghet. Eller, varför inte falla i vattnet? Det vore kanske det absolut bästa, det optimala. Jag tror på dig. Och jag känner för dig. Mer än vad jag kunde ana. Jag försöker att hålla en dimmig och oskrapad fasad, samtidigt som den är olackerad och anspråkslös. Som en grå mus smälter det in och jag vågar inte säga något. Vågar inte uttala ett ord. Vill att det ska förbli så. Det är lite speciellt allt det här, förstår du. Jag vare sig kan eller vill förklara. Men nu vet jag. Jag har aldrig varit så säker. Men samtidigt så osäker.
Jag avskyr att utlämna mig, det är inte något obekant med det. Men du. Du är som den starkaste stjärnan om natten. Du är inte rädd. Du vet. Jag är faktiskt lite imponerad, samtidigt som jag nästan blir lite skrämd av din stålsatta vetskap och vilja. Det får mig att rygga tillbaka trots att jag verkligen förstår. Förstår, det är något jag gör, mer än någonting annat i det här sammahanget. Jag accepterar, noterar och förtränger. För du vet, man måste alltid göra det bästa av alla tänkbara och otänkbara situationer. Det är inte så att du får mig att vilja leva. Det är inte du som får mig att vilja vakna på morgonen. Och det är definitivt inte så att jag lever mitt liv genom dig. Det är sannerligen ingenting sådant. Du behöver inte vara orolig. Jag har inte några förväntningar eller förhoppningar överhuvudtaget.
Det kan hända att jag har önskningar. Men vem har inte det? Vilken människa lever utan önskningar? Orimliga? Det kan så vara. Men när man inte har något annat så är en orimlig önskan åtminstone något. Ord är egentligen överflödiga. För visst är det så, att man innerst inne inte bryr sig? Att ord misstolkas, förstoras, förminskas och förvrids? Jag vill att allt skall missförstås rätt. Och jag älskar egentligen ord. Jag tycker att ord är vackra så länge de används på rätt vis och byggs upp meningsfullt. Jag vill måla himlen klarblå och jag vill göra allt jag kan, allt jag förmår. Det är svårt att få allt på rätt sätt. Vad är egentligen rätt? Skulle det vara rätt att ställa sig upp och skrika ut inför hela världen att det är du, du som är det där speciella jag letat efter? Som en nål i en höstack. Skulle det vara rätt att vara tyst och inte säga något alls, bara därför att alla mår bäst av det?
Det bästa vore väl om ni slängde lite moralkakor på mig samt försökte banka in lite vett i min malätna skalle. Jag vet ju inte. Jag vet ju vare sig ut eller in. Det är inte allvarligt. Inte allvarligt som jag kanske får det att låta som. Och om jag publicerar det här och ni läser det, åh, vad det kan missuppfattas, missförstås, misstolkas, målas upp bilder och sätta griller i era små huvud. Menar jag dig? Eller dig kanske? Eller har jag blandat flera stycken? Eller bryr du dig inte alls? Eller kanske du rentav tror dig veta varenda liten betydelse av mina stavelser? Du vet precis! Okej. Men var aldrig för säker.
Alla dessa ord till ingen betydelse alls. Jag har knåpat med dem i snart en timme utan framgång. Det är inte så att jag går tillbaka och läser och ändrar, nej, jag lägger till och funderar ytterligare lite. Jag har svårt att somna om nätterna. Ännu svårare att behålla sömnen och jag vaknar alltid med en underlig känsla. En känsla som vare sig är bra eller dålig. En känsla som gör mig ostadig och fundersam, lite rosig och någonstans väcks en.. en längtan? Kan det vara så? En längtan som inte går att förklara, som griper tag i mig och skakar totalt ursinnigt. Det gör inte ont. Jag blir bara omtumlad. Jag har försökt så länge. Jag har försökt att samla mod och bege mig någon annanstans. Men jag har misslyckats! Misslyckats, med stora, enormt stora, bokstäver. Och egentligen så kan jag acceptera ett sådant nederlag. Sådant här gör mig alltid så svag. Så rädd för att förlora, även fast jag är inställd på det. Det spelar inte längre någon roll.

Vet du? Jag vill höra dig andas.