En längre text utan några som helst samband med verkliga livet.
Kände bara för att skriva ner några rader.

Han stod bakom henne, lät sina armar slingra sig runt hennes kropp. Han ville fylla henne med värme, ge någon slags lugnande trygghet. Men hon drog sig ur hans ömma grepp, sköt honom bestämt ifrån sig. Han kunde inte låta bli att känna sig en smula förödmjukad. Hon gick fram till fönstret, lade armarna i kors över bröstet och lät blicken följa utsidans skeden. Han stod kvar mitt på golvet, det hårda trägolvet var kallt mot hans strumpbeklädda fötter. Fast vid närmare eftertanke upplevde han hela rummet ovanligt kyligt. En kyla han inte tidigare stött på.

Hon lutade sig mot fönsterkarmen och han konstaterade att hon såg sliten ut. Håret hängde i en lös knut, några envisa testar hade letat sig ur tofsen och låg nu strukna bakom hennes små öron. Hennes ögon var blanka och det sedvanliga glittret existerade inte. Han påminde sig om första gången de träffats, han hade tyckt att hela stjärnhimlen hade samlats i hennes ögon. Hon hade varit förtrollande, han hade handlöst fallit som en fura.

"Jag vill att du går", sade hon med vädjande röst. Hennes ögon var till bredden fyllda med tårar och skulle vilken sekund som helst svämma över.
"Varför gör du såhär?" Han suckade med tydlig irritation och spände blicken i hennes. Hon vände bort ansiktet och han förstod inte varför. Hon hade ingenting att skämmas för. Han insåg inte att hon hatade att se honom så föraktfull.
"Du vet varför. Det vet du mycket väl. Jag ber dig, dra inte upp det här igen. Jag tror faktiskt inte att jag orkar gå igenom det här ännu en gång. Så för min skull..." Hon kvävde en snyftning som resulterade i ett par hackiga andetag, andetag som för honom gjorde ont att höra. Han ville ta henne i sin famn, hålla henne så nära det var möjligt, stryka henne över håret, dra in hennes doft. Men det gick inte. Han kunde inte.
"Du ska alltid göra en sådan stor affär av allting. Du blåser upp något som från början inte vara ett skit." Han använde ett ilsket tonläge som fick henne att brista i gråt. Inte för att hon var rädd, han hade låtit såhär förr, utan för att hon kände sig så förtvivlat ensam. Alla plågsamma minnen dök återigen upp på hennes ömmande näthinna.

"Du säger att det inte var någonting!? Varför lät du det då hända? Hur kunde du göra så mot mig, mig som du påstår älska högre än livet! Fattar du verkligen inte? Det är slut! Jag kan inte leva med det du gjorde mot mig. Jag kan inte leva tillsammans med någon som så totalt och känslokallt har krossat mitt hjärta!"
Hon skrek. Hon skrek ut orden som hon under flera dagar tänkt, som nätterna igenom orsakat henne djup inombordad smärta. Hon struntade i att hon grät, att hon snyftade så kraftigt att hon fick kämpa för att få luft till lungorna. På ren impuls tog han ett steg emot henne.

"Kom inte nära! Jag vill att du försvinner! NU!" Hon vrålade så att halsen värkte. Han ryggade skrämt tillbaka.
"Som du vill. Jag går. Men ring inte om några veckor och förvänta dig att jag ska komma tillbaka. Om jag går ut genom den där dörren så ska du inte tro att du får se mig igen." Han ville få det att låta som en hotelse men till sitt förtret såg hon mest tacksam ut.

När han hade gått sjönk hon ner på sängen, begravde ansiktet i händerna. Det fanns inte någon kroppsdel som inte bultade och värkte. Hon var säker på att hjärtat snart skulle explodera av alla överväldigande känslor.
Hon avskydde hans stolthet.
Inte en enda gång hade han använt ordet förlåt.
Och inte en enda gång hade han gjort ett ärligt försök att nå hennes hjärta,
fått henne att förstå att hon är den enda som betyder någonting.