Jag vaknar precis lika tidigt som vanligt,
långt innan det ljusnat ute,
och med paniken som mitt enda sällskap.
Jag går igenom dagens kommande händelser i mitt inre,
ångesten väcks och förbereder attack,
de där igenkännande känslorna som gästat mig de senaste månaderna.
Jag vrider och vänder mig och snor in mig i lakanet,
jag grymtar lågt och missnöjt och drar ett par djupa ansträngda andetag,
samtidigt som jag försöker skjuta alla tankar åt sidan.
Jag ligger kvar i nästan fyrtio minuter innan jag har kraft nog att ta mig upp,
ett par tubsockor och mina rutiga pyjamasbyxor får värma min skakande kropp,
med ett huvud som under natten genomlevt andra världskriget går jag nedför trappan.
Jag äter min frukost under tystnad,
det finns ingen att utbyta ord och meningar med,
allt är stilla och tyst och jag önskar att jag skall få gå upp i atomer.
När jag svalt den sista tuggan är ångesten överväldigande,
för att undvika ett sammanfall blinkar jag skyndsamt bort några tårar,
jag sväljer ytterligare ett par gånger men nu återstår bara luft.
Jag låter en liten svart varelse krypa in under min filt och värma mitt knä,
tryggheten återvänder - inte så mycket men åtminstone lite grann,
jag andas ut och försäkrar mig själv om att jag nu bara ska ta det lugnt.
Jag stryker henne över ryggen och blir medveten om hennes sträva päls,
jag låter tvapparatens flimmer ta hand om mitt fullsprängda sinne,
jag bestämmer mig för att jag ska ta mig igenom ännu en dag.
En dag fylld av rädsla,
ångest,
leenden som gör ont men betyder mycket.

Idag beger jag mig iväg
och jag vet
att det här kommer att bli en bra dag.
Det blir vad man gör det till.