Ännu en gång har mister åkt hem, startat sin bil och lämnat kvar ett stor tomt hål. Hela jag känner, och inom mig skriker det, att någonting saknas. Och det gör så fruktansvärt ont.
Igår kom mister, han hade bara möjlighet att stanna en natt men det var så skönt att ha honom här. Saknade blir för stor. Jag kände mig lite småunderlig hela dagen och framåt kvällen, efter middagen, mådde jag riktigt uselt. Trött, ont i magen, inte direkt illamående men med lite konstig känsla i hela kroppen. Ganska snart började jag frysa och huvudvärken var ett klarstående faktum.
Runt två-tiden kräktes jag de fyra första gångerna och för varje gång glömmer jag hur otroligt vidrigt och hemskt magsjuka är. Jag hoppades så innerligt att den grymma magvärken skulle försvinna i och med kräkningarna, men inte. Fortsatte att plågas till framåt halv fyra då jag kräktes fem, sex gånger till. Ja, och där borde väl åtminstone magontet försvunnit, när jag väl fått ur mig allt. Men sådan tur hade jag då inte. Magen fortsatte att plåga mig i över en timme, jag vände och vred mig, kved och gnällde, grät och uttalade små plågade "ajajaj" och "uuhuuh".
Därefter somnade jag och vaknade halv tio.
Dagen idag har spenderats med timmars tittande på gamla videoinspelningar från det att jag och lillebror var små, svartvinbärssaft, världens finaste, ukulelelärande samt sång.
Och nu har han alltså farit hemåt, han som håller om mig fast jag bär på kräkssjukebascillusker, som alltid finns där, som är allt och lite till, han som jag älskar. Han som jag inte kan vara ifrån utan att känna mig ensam och trasig. Han vars doft fortfarande sitter kvar på min hud, som smeker bort mina tårar, som jag inte kan få nog av. Han som jag kan sitta bredvid i sunkig pyjamas, flottigt hår och glåmigt ansikte och fortfarande känna mig vacker- därför att han ser på mig på ett sätt som är unikt. Förtrollande. Otroligt. Beundransvärt.