Och jag tror att jag ger upp för numer är det inte någon idé att försöka.
Om jag säger det, så säger jag det fel.
Om jag gör det, så gör jag det på ett sätt som du inte föredrar.
Det är förbjudet att glömma, missförstå.
Och jag önskar att jag kunde dela upp mig i bitar.

Jag hatar mig själv redan från början,
jag föraktar min spegelbild så mycket att jag inte orkar se den.
Ibland när jag råkar stirra tillbaka på mig själv uppkommer så många fula ord,
meningar som skulle vara oförlåtliga att säga till någon annan än till sig själv.
Jag vill bli sönderslagen och det skulle inte spela någon roll.

Ångest att vara med andra och jag matar mig med tankar som säger att:
"Var inte till besvär, säg inte något korkat nu, var inte i vägen, sluta bara andas,
försvinn med din usla och vidriga existens, du är inte någon alls."
Värdelös och fullständigt hopplös.
Utan karaktär, klumpig och med form som en michelingubbe.
Så totalt misslyckad på varje fläck.