Jag ser som i en dimma hur det förändras och förstoras, hur olikt allt har kommit att bli.
Hur vi en gång höll varandra hårt men att vi nu har glömt hur man saknar. För vi stänger av.

Det är så lätt att blicka uppåt och be om ljus, att det som tynger dig ska skingras.
Men om du öppnar ögonen och ger så ska du se att folk trampar över allt det här.
De förstår inte bättre. De förstår inte. Inte som vi.

Tid har alltid stått mig i halsen, som ett envist illamående som aldrig ger sig av.
Och jag hör sekundernas dömande tickande, det som gör mig yr och rädd.

Man står ibland på kanten, känner sig så liten. Hjälplös och övergiven.
Du försöker greppa i det lilla som finns kvar, dina knogar vitnar och gallret skär in i händerna.
Jag ler och du viskar att det var bättre när bron var bred. Den rymde oss.

Hon blickar ut och knäpper händerna, torra och spruckna läppar som är oförmögna att tala.
Hennes ögon berättar att det svider. Jag nickar i samförstånd.

Han står där en bit bort, leendet har vinden avlägsnat och han säger att det är vackert.
Du är vacker, säger jag och sätter mig ner. Han kastar iväg en sten som försvinner i havets djup.
Den stenen var vacker, säger han och drar jackan tätare runt sig.

Du säger att du vill vara fri och ge dig av. Du vill ge ditt liv åt frihet och han skrattar hest.
Frihet uppnår du aldrig, säger han och du skakar mödosamt på ditt huvud som väger tungt på axlarna.

Och det finns ögon som talar och läppar som formas till ett leende.
Det finns de som lyckas träffa mig rakt i hjärtat och jag faller så handlöst och djupt.