Nu är det en sådan här jobbig kväll då ingenting känns särskilt bra. Jag känner mig gråtfärdig och ensam och önskar att alla idiotiska känslor kunde försvinna. Jag är så trött på att känna. Fundera. Tänka. Jag vill kunna stänga av alltihop, kunna andas ut, fokusera på något annat som inte kräver hjärna och hjärta tillsammans.
Jag saknar en av mina bästa vänner så fasligt mycket. Han som fick mig att skratta och må bra och förstod och alltid lyssnade. Han försvann ditåt. Jag stod kvar här. Det är så det ska vara men det hindrar mig inte från att sakna honom. Så att det gör ont.
Jag är less på att alltid känna mig oförstådd och att alltid känna att hur jag än handlar, vad jag än gör, så riskerar jag blickar, röster och ord, allt det där som talar om vilken besvikelse jag är. Att aldrig vara tillräcklig på något vis.
Jag vill sitta i biomörkret och känna någons hand i min. Känna någons värme och uppleva det där jag aldrig känt. Jag vill inte kalla honom för älskling eller klänga sådär löjligt och tonårslikt. Jag vill bara sitta där i tystnad och besämma mig för att det här är bra.
Jag. Jag. Jag.
Det är bara en stor och trasslig hög med obeskrivliga känslor som åker bergochdalbana inom mig.
Lika mycket som det handlar om känslor för någon annan, kärlek, fjärilar i magen och krossade hjärtan, så handlar det om mina krav på mig själv och mina drömmar och idéer som aldrig når sitt mål.
Jag avskyr hur du tror att du kan avläsa mina texter, söka dig in i dem för att du är så ruskigt nyfiken. Jag hatar att jag aldrig någonsin får ha något för mig själv. Inte ens mina ord, formuleringar och avlastande meningar.
Jag skriver för att kunna andas.
Men jag vet hur du höjer på ögonbrynen och tror dig veta hur allt ska vara och hur jag tänker. Jag är trött på alla som tror att de vet. För det är så långt ifrån det bistra verkligheten någon kan komma.