Jag vågar inte kolla på Londonbilderna för då dör jag av längtan. Bruna ögon. Hur ska jag klara av att skriva fortsättningen. Är det för utlämnande eller bara vackert. Tänk om jag glömmer bort det och förstör alltihop. Det kanske egentligen är så att jag inte kan. Snart en vecka sen och jag får panik. Jag hatar känslan av att inte klara det själv. Rastlösheten är så svår för vad som helst duger inte. Jag vill ha en tolksele. Två år gammalt ströbröd som förstörde mina kakor. Ingenting som är tillräckligt. Jag kommer vara fulast för det finns inget som passar. Världens finaste händer. Egentligen är jag inte så himla viktig för någon av er. Vågar jag eller vågar jag inte. Kommer det att riva upp gamla sår. Självständig och modig. Jag vill prova mina vingar. För ett år sedan höll jag på att gå i bitar. Rutiner kan vara det läskigaste jag vet. Ibland behöver man mer luft än den som finns att tillgå. Oviktig. Jag klarar mig bäst själv. När ska det sluta. Varför finns det känslor som aldrig verkar upphöra. Det går inte att stänga av. Hur ska jag göra för att verka rolig och intressant och påhittig och snäll. Kommer jag ångra mig om jag inte söker nästa år. Trött på att höra. Tappad lust för det mesta. Vill bort härifrån ibland.