ett tyst rop på hjälp

"Så, hur tycker du att det har gått under de här månaderna nu?" undrade hon och såg på mig ovanför glasögonens breda kant.
"Det har väl gått bra..." svarade jag tveksamt, övervägde varje ord för att säga det hon ville höra.
"Inte några humörförändringar? Inte några depressioner eller andra biverkningar?" Nu tog hon av sig glasögonen och placerade dem framför sig, höll skaklarna mellan pek- och långfinger. Hon harklade sig djupt, jag kunde riktigt höra hur det rosslade långt ner i hennes hals. Hon noterade mitt ogillande och ursäktade sig med att hon inte blev av med en envis förkylning, vilket äcklade mig nästan ännu mer. En bacillspridande läkare borde vara hemma, punkt slut.
"Nja, humöret har väl varit i stort sett som vanligt. Har väl inte så mycket att jämföra med, jag minns ju knappt hur det var innan jag började."
Hon nickade eftertänksamt.
"Du får säga ifrån om jag har fel, men faktum är...", hon tvekade ett par sekunder men vek inte undan med blicken en tum, "att du inte ser ut att må särskilt bra. Missförstå mig rätt, men du ser inte alls ut som jag minns dig från förra gången."
Jag höjde på ögonbrynen, frågande och lite imponerad, för att få henne att fortsätta sin utläggning.
"Förra gången sprudlade du, du mådde inte något vidare då, sa du, men ändå var du fylld av energi och positivitet. Du hade inte några problem med att delge mig dina svårigheter och du var vare sig blek eller glåmig, dina ögon var överhuvudtaget inte matta och du utstrålade inte en hopplös trötthet."
Jag sa inte emot, ryckte bara lätt på axlarna och stirrade ner på mina knutna händer som låg placerade i knäet. Jag spände dem så hårt att knogarna vitnade och naglarna borrade sig in i skinnet. Jag gnagde allt hårdare på min underläpp, slutade när jag kände den välbekanta blodsmaken och illamåendet tog återigen form. Jag mådde ofta illa nuför tiden, hela min vardag var fyllt av ett ständigt och kompakt illamående som vägrade att ge med sig. Jag proppade i mig huvudvärkstabletter från morgon till kväll för att åtminstone undvika den biten, men trots befrielse från dunkande i huvudet mådde jag illa.
"Håller du med eller är jag helt ute och cyklar? Du kanske aldrig har mått bättre?" Hon sköt ut sin kontorsstol en bit från bordet, lutade sig bakåt mot det höga ryggstödet och lade benen i kors. Hon hade fina ögon, tänkte jag för mig själva, snälla och omtänksamma.
"Jag kan hålla med om att du har rätt", sa jag.
"Är det inte någon annan som har märkt något?"
Jag skakade på huvudet. "Det skulle jag inte påstå." 
"Du har inte lust att berätta för mig hur du upplever din situation?"
Jag svalde hårt ett par gånger, fick en kväljning och huvudet snurrade fort.
"Känn dig inte pressad, men jag vill hjälpa dig och det blir svårt om du inte talar med mig." Hon sa det inte krävande och hårt, utan milt och försiktigt, nästan lite bedjande. 
Jag drog ett djupt andetag. 
"All min energi går åt till att vara glad utåt, mot de människor som befinner sig i min omgivning. Och till plugget, till att få bra betyg. Toppbetyg. Så bra betyg som jag är kapabel att uppnå om jag ger allt. Så bra betyg som jag förväntas att få." Den sista meningen lade jag till lite tystare, lite mer dystert. "Men inom mig vill jag bara ta livet av mig. Jag är så trött på att existera, allt handlar bara om krav, förväntningar och vad man gör för fel. Att man aldrig kan lyckas göra rätt eller är tillräckligt beslutsam, framåt, medveten och självsäker. Jag är så trött på livet att självmord vore en befrielse." Jag lät orden rinna ur mig, som vatten forsar nerför ett vattenfall. 
"Jag..." hon började säga något men jag avbröt henne.
"Ja, nu är det inte så illa att jag kommer gå så långt att jag tar livet av mig. Det är jag alldeles för feg för. Men jag kan ju inte påstå att jag skulle bli ledsen om jag blev påkörd eller råkade sluta andas i sömnen." 
"Det är allvarliga saker du säger, och även om du inte tror att du kommer att gå så långt... Tänk om din situation förvärras, hur ställer du dig till självmord då...?" Det var egentligen inte någon fråga utan bara ett konstanterande som hon ville att jag skulle betänka. Hon hade fått en djup bekymmersrynka i pannan som inte klädde henne alls. 
"Äsch, det är ingenting att oroa sig för. Förvärras allt, vilket knappast känns möjligt, så får jag väl ta den smällen då." 
"Jag kan ordna en tid åt dig hos en väldigt bra kurator som jag känner", erbjöd hon sig välvilligt.
"Aldrig i hela mitt liv", protesterade jag och skakade avvärjande på huvudet.
"Visst, jag kan inte tvinga dig, men jag rekommenderar det och tycker verkligen att du i alla fall ska tänka över det. Det kan ju inte skada."
Jag ångrade att jag sagt något alls, det fanns inte någon hjälp att få. Jag tänkte inte gå till någon psykdoktor som skulle skrynkla till min hjärna, få mig att sätta upp färgglada lappar på spegeln som talade om hur bra och betydelsefull jag var. Aldrig. Någonsin.
"Du, kan du inte bara skriva ut tabletterna jag ska ha nu så att jag kan gå?"
Hon skrev ut tabletterna, predikade ytterligare en stund- men jag minns inte vad hon sa. Då hade jag redan slagit dövörat till och fokuserade istället på mina trasiga naglar och inflammerade nagelband, sönderbitna av all påfrestande ångest.

Kommentarer
Postat av: FrökenP

Väldigt bra skrivet. Måste dock tillägga att jag blir orolig för dig när du skriver såhär, vet inte hur mycket som stämmer och jag vet faktiskt inte hur du mår. Det känns inte bra att du inte känner att du kan prata med mig(?) Jag ställer upp för dig vännen. Oavsett vad det gäller vill jag att du ska veta att jag aldirg lämnar din sida!! <3

2010-02-01 @ 22:32:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0