Jag kom nyss hem från jobbet som idag inte tog mer än ett par timmar. Jag var på ett litet ställe idag. Ett sådant ställe där alla känner till varandra mycket väl, deras bakgrund, deras livssituation, intressen utanför jobbet, lunchvanor och egenskaper.
Sådana ställen kan vara jättebra att komma till som vikarie. Eller så kan det vara rent fruktansvärt. Personalen förväntar sig att man ska veta var man diskar, var man kastar trettioelva plastburkar och småkartonger. Hur deras beställningsdosa fungerar och vad som ska utgå och inte.
Jag står där med svetten i pannan, torkar mig frenetiskt med baksidan av armen för att inte låta svettdropparna bli synliga för omvärlden, samtidigt som jag förbannar affärer utan AC, luftkonditionering eller vad det nu är som gör butiker svala. Jag står där och mumlar lite smått ilsket för mig själv, undrar i mitt stilla sinne hur de kan ta för givet att jag ska kunna läsa tankar. Nog för att jag är rätt häftig, men så pass långt sträcker sig dock inte mina kunskaper.
Men så råkar man få ett leende. Eller ett enkelt 'tack' när jag flyttar mig för tjugotredje gången i rad för någon som måste tränga sig förbi, trots att det inte undgår någon att se hur trångt det faktiskt är. Eller så är någon i personalen hjälpsam och vänlig.
Jag träffade min lärare där idag, hon handlade och stannade till någon minut för att växla några ord med mig.
"Är det kul då?" undrade hon.
"Kul...", sa jag, "det beror ju på hur man verifierar ordet kul. Kul kommer det bli när jag får min lön."
Och det är sant, när den väl rullar in kommer jag glömma varenda kotte som dumförklarat mig, undanhållit information om var man skrubbar räkboxen, inte haft tid i trettio sekunder att stå still och svara på min fråga på ett sådan detaljerat vis att jag faktiskt förstår något. Det kommer att vara fullständigt glömt. Och förlåtet.

- Ida, den förskräcklige