"Men om jag lyssnade på en annan sorts musik då? Eller om jag klädde mig annorlunda? Om jag började laga mat och baka eller hoppade fallskärm och skaffade fler vänner? Skulle du tycka om mig då?"
Han strök henne över kinden och skakade liksom lite beklagande på huvudet.
"Det skulle inte ha någon betydelse", sa han. Hon snörpte trumpet på munnen och vände bort blicken.
"Men vad var det du var kär i förut då, vad hade jag då som inte finns nu?" försökte hon enträget och hon kände sig så maktlös och ensam. Han ryckte lätt på axlarna och rörde vi hennes handled.
"Det kanske inte är du som har ändrats", sa han betänksamt. "Det kanske är jag. Och tiden."
Hon lade armarna i kors och bet sig hårt i läppen. Det här var inte alls vad hon ville.
"Men om vi börjar om på nytt så kanske du kommer ihåg och...", hennes röst dog ut till en liten viskning, "... och så kanske du blir kär i mig igen."
Hon såg på honom att han tyckte att det här var jobbigt, han skruvade på sig, vätte läpparna med tungan och drog handen gång på gång genom håret, kliade sig i nacken.
"Jag kanske inte vill det", sa han till slut.
"Åh", sa hon bara och kände hur hon sjönk ihop. Och så tog hon hans hand och lade den över sitt bultande hjärta. "Känn, känn vad ont det gör."


"A drop in the ocean
A change in the weather
I was praying that you and me might end up together"