ännu en gång har jag skrivabstinens utan att orka påbörja något stort projekt. ännu en gång gör vi slut och är olyckliga. ännu en gång skildrar vi någons brustna hjärta och det känns lite bättre efteråt.




Vi hade varit tillsammans 397 dagar.

Du hade ringt när du var på väg hem från jobbet och sagt att du ville prata. Din röst hade låtit lite stel men inte avslöjat något. Du knackade aldrig på min dörr utan klev bara in, precis som vanligt, snörade av dig dina skor och hängde jackan på en ledig galge. Du utdelade en lätt kyss på min kind och jag frågade om du ville ha te. På mitt köksbord låg en rutig duk och jag hade redan ställt fram de mörkblå kopparna, honung och citron. Du satte dig tungt och suckade samtidigt djupt, drog handen genom ditt mörka hår. Medan jag väntade på att vattnet skulle koka upp stod jag lutad mot diskbänken och mötte dina fina ögon, skogsgröna med stänk av havsglitter. Du slog undan blicken, blundade, drog ett djupt andetag och nöp tag över näsryggen några sekunder.
"Sätt dig", sa du och pekade slött på den lediga stolen mittemot dig.
"Men teet är inte färdigt än", protesterade jag.
"Strunta i teet", mumlade du.
Jag gjorde som du sa och satte mig med händerna i knäet, jag fingrade frenetiskt på mina nagelband som jag alltid har en förmåga att göra då jag blir nervös och lite orolig. Det var inte skönt utan gjorde rentav ont men det tänkte jag inte på just då.
"Jag.. Jag har... Åh, det är så svårt att säga", sa du, "jag vet inte hur jag ska formulera mina meningar."
"Har du glömt bort hur det är att vara kär i mig?" undrade jag och mitt hjärta bultade så fasligt hårt. Dina läppar så hårt sammanpressade och dina ögon fyllda med skam och förlägenhet.
"Okej", sa jag, "det är okej." Fast det var det ju egentligen inte.

Vi hade varit han och hon, var för sig, i 43 dagar.
Jag stod framför spegeln och provade artonde tröjan i rad och nästan hela min garderob låg i en stor hög på sängen. Jag skruvade på mig, drog i ärmarna, rätade till urringningen, synade mig från de flesta tänkbara håll. Jag hade nog blivit lite väl plufsig den senaste tiden och inte rört på mig så mycket som jag borde. Och den här hårfärgen var nog lite väl förlegad så egentligen borde jag ju fräscha upp mig. Hur länge sen var det egentligen jag hade målat naglarna och sminkat mig ordentligt? Det fanns väl ingen som kunde komma ihåg att vara kär i en flicka som jag. Åh, jag kände mig alldeles gråtfärdig och ville bara krypa ner under berget av kläder och försvinna från resten av världen. Jag hörde inte hemma här.

16 dagar senare.
Hela jag kände mig ny och annorlunda på utsidan, men på insidan var jag lika trasig och grå som under de tidigare femtionio dagarna. Jag hade köpt en ny klänning och målat naglarna med ett klarrött lack som min bästa vän lånat mig när vi drack det första glaset vin på hennes balkong. Nu dånade musiken ur högtalarna och jag hade druckit lite mer än jag borde precis som alla andra. Men det var sommar och varmt och rummet snurrade och det kittlade i strupen när de alkoholhaltiga färgglada vätskorna rann ner. En pojke kom fram till mig och presenterade sig som Malte. Han hade smala struprörsjeans med hål på knäna och det lockiga håret var lite fuktigt för han hade dansat hela kvällen och halva natten.
"Jag har alltid velat kyssa en vacker flicka", sa han, "och när du plötsligt stod framför mig kunde jag inte låta bli att fråga."
Jag rodnade lite förläget innan jag mötte hans varma läppar och vi kysstes en liten stund för jag ville få bort den förra pojkens läppavtryck från mina läppar. Malte var fin och tackade för kyssen som hade blivit kyssar och gick iväg för att fortsätta dansa. Mitt hjärta värkte fortfarande så med en okänd pojkes smak på mina läppar gick jag hem.

Det var 98 dagar sen vi satt i mitt kök och du sa hejdå.
Vi sprang på varandra inne på ett café och egentligen sprang vi inte på varandra men det låter bättre när jag beskriver det så. Du satt och knappade på din dator, antagligen jobbade du med någon artikel, och en halvt urdrucken cappuccino stod bredvid. Jag hade just beställt en kopp te och jag bar en tjock roman under armen och letade efter någonstans att slå mig ner. När jag fick syn på dig,
dina markanta käkben,
dina ojämna ögonbryn,
din raka näsa,
den koncentrerade rynkan i din panna,
din underläpp som du alltid gnagde på när du funderade,
jag fick inte riktigt luft och jag höll på att bli omkullslagen och mitt hjärta vred sig inuti min kropp när du såg upp från din dator och mötte min blick. Mina handflator blev svettiga och jag flackade med blicken. Du reste dig upp, självsäkert och med ett mjukt leende.
"Kom och sätt dig här", sa du och jag banade mig fram till ditt bord. Jag lade ner boken på bordet och ställde koppen ovanpå och du kramade mig och jag bad tyst att mina ben skulle sluta skaka. Vi pratade en stund om livet och hälsan och väder och vind och allt sådant där som hör till när man är bekanta och nästan vänner och har det där som före detta par har. Man känner varandra så ruskigt väl men man har inte längre rätten att klampa på och fråga och säga det man tänker. Man lägger band på sig själv och kan inte riktigt skaka av sig känslan av fånighet. Du lovar att höra av dig och får mig att lova detsamma och när du går säger du att du har saknat mig. Jag vet inte om du säger det för att väcka lite hopp hos mig, om du menar det eller om det bara var något du sa av ren trevlighet. Jag grubblade över det rätt länge och glömde bort både teet och boken.

Du ringer redan åtta dagar senare och jag svarar och försöker behålla rösten stadig.
"Jag vill att du ska veta en sak", säger du ganska snart. "Jag har träffat någon."
Din röst ekar tomt i mitt huvud.
"Jaha", svarar jag. "Vad roligt, vad glad jag blir för din skull", fortsätter min röst att säga med neutral stämma.
Det blir tyst en liten stund.
"Eller vad säger jag...", muttrar jag. "Jag är inte det minsta glad för din skull", fräser jag, "jag kommer ihåg hur mycket jag var kär i dig. Och varför."
"Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Du borde ha sagt det tidigare, då när vi satt vid ditt köksbord och du bara sa att allt var okej och du sa inte ett ord när jag packade mina saker och jag tog min blå tandborste som stod bredvid din röda. Men då, då sa du inte ett ord."
Jag kvävde gråten.
"Förlåt", viskade jag, "men jag ville inte vara någon som får den finaste hon vet att glömma bort henne."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0