Livet går vidare, utan tvekan. Om man bestämmer sig för att inte hänga upp sig på gamla saker, det förgångna, sådant som betytt mycket och spelat en stor roll, då går livet vidare. Om man slår näven i bordet och vägrar tillåta sig själv att fastna i den dyliknande sörjan man tvingas att trampa igenom. Om man går vidare, steg för steg, trots att det är tungt och motigt. För varje steg du tar så går det lättare men du känner att det är något som inte riktigt stämmer. Det är något som saknas, något som känns lite fel. Du håller huvudet så högt och du är så vacker, det är så de brukar säga om dig, men bara när du inte hör. Om någon vill hålla din hand och hjälpa dig igenom det där som är mörkt och fult, då blir du livrädd och rycker till. Du borrar ner dina händer så djupt i fickorna som det bara går. Du stirrar inte ner i marken, det är du för stolt för, du glor bort mot horisonten, det som du anar är friheten. Men jag vet att man aldrig blir riktigt fri. Det finns alltid linor av olika slag som binder oss. Om kvällarna kan jag sakna ditt skratt och påhitten som vissnar med tiden, alla arkiv som blivit dammiga och inte uppdaterad sedan då. Jag skulle göra allt och jag har berättat för de som orkar lyssna. Att jag faller gärna ner på knä och krälar, jag ger mig, jag ger upp. Men det jag vill ha i utbyte är omöjligt att nå. Det är så lätt att stänga allt inne och aldrig någonsin avslöja tankar. För visst är tankar något vi håller för oss själva, det angår inte någon annan och jag är stark. Dina ord. I och med allt minimerades min betydelse till obefintligt. Att jag överhuvudtaget existerar är ett under. Ibland undrar jag vems sida minnet egentligen är på. Vi glömmer aldrig det som gör ont, det går endast att förtränga för en liten stund. Jag sträcker upp min hand, bland allt det där, för att du ska se. Åh, du vänder bort din blick. Vi sjunker. Luften är så tjock och kvav, kan vi verkligen andas? Spring, spring, rusa framåt, stupet väntar och innan fallet tänker jag. Huset där bredvid. Så nära. Och jag trampar alltid snett, jag trampar ner mig djupt, lera i stil med Karlsson Klister upp till midjan. Du vet att jag gråter. Jag kämpar så hårt och jag vill finna hjälp. Ett skrik som får oss att rysa. Snälla, öppna ögonen. Jag var beredd på att alltid ta emot dig men jag överskattade min styrka så brutalt att jag numer får skämmas. Jag klandrar inte utan skuldbelägger mina axlar tills jag faller huvudstupa. Jag brukar tänka att jag skulle göra vad som helst och att jag skulle ge mig själv flera gånger om. Trött på allt som bränner och svider, allt som aldrig läker. Jag brukar hoppas och önskar så innerligt trots att jag bara borde vara tyst. Sådan djup kärlek att det värker. Jag ville vara någon och jag trodde att jag var det. Om bara inte och om bara inte. Jag finner meningsfullhet flera gånger om men utan dig så mister den lite av sin glans. Det finns ingenting som gör mig arg. Det enda som återstår är allt det där som gör ont. Det där som värker hål i din själ, som borrar i ditt hjärta och som hugger i din hals. Ibland sitter jag där, lite för sent, och tänker att om du ändå varit här. Vad du hade tänkt. Och vad du hade sagt. Fast egentligen vet jag och det blir aldrig samma sak. Genom eld för dig. Borde ha försökt mer, mer enträget, borde gett allt. För du förtjänar allt. Allt det vackra och allt det hoppfulla. Du skänkte ljus var du än lät dina steg vandra. Allt kommer över mig på en och samma gång. Och det finns inte några ord som räcker till men jag står här chanslös och desperat trots att jag vet var det leder och trots att jag borde slutat för så länge sedan.