En fin vän är något av det bästa man kan ha. En äkta och genuin vän är oslagbart på många plan. En vän som man kan lita på och känna sig trygg tillsammans med är oersättlig.

Men det finns de så kallade vänner som endast tar och tar utan att ge något tillbaka. Som tar en för given och kör över andra utan att blinka. De tänker bara på sin fördömda självbekräftelse. De suger ur en energi och livsglädje, de tynger ner och sårar utan att egentligen tänka sig för ordentligt.

Är man vänner så ställer man upp för varandra, oavsett vilket väder det är, om det så blåser storm och småspik. Man tar inte varandra för givna till den gräns att man hämninglöst utnyttjar dem. Jag klarar inte av sådana människor, man gör inte så mot varandra. Det finns oskrivna regler som vänner håller sig till, åtminstone om man vill behålla dem i sin närhet. Vänskap handlar om tillit och osjälvisk omtänksamhet.

Vissa ler sina falska och till synes så oskyldiga leende, omedvetna om hur mycket de har sårat, vilka djupa traktordäcksspår de lämnat i sina vänners hjärtan. Vänner som trots detta står kvar. Vänner som bara duger ibland.

Jag tror att någon måste lära sig att tänka till. Tänka sig för.