När jag var sju år frågade en pojke chans på mig. Han frågade chans på alla och var besatt av tjejer. Men han var galet snäll och om man var ihop med honom fick man alltid presenter i form av små mjukdjur, vackra stenar, söta lappar och halsband med glaspärlor. Jag var inte kär, så kär som man kan vara när man är sju år och älskar hopprep och blommiga byxor, i honom. Jag var nämligen kär i en annan pojke som hade svart hår, bruna ögon och stora framtänder. 
Men jag var ihop med den här andra pojken ändå. Men så en dag gjorde jag slut, kanske med hjälp av en handskriven och illa stavad lapp, och då frågade han chans på min kompis istället. Hon sa ja och fick massa fina, små presenter. Jag blev genast avundsjuk och ville ha chans på honom igen. Åh, sa han, då visste han inte hur han skulle göra, men han skulle fundera.
Dagen därpå kom han till skolan med ett papper där han gjort massa streck under min kompis och mitt namn. Han förklarade:
"Jag satt vaken hela natten och röstade. Och Ida, du fick flest röster så du får chans på mig."
Nu i efterhand kan jag bara tycka att det var så himla gulligt och så vansinnigt barnsligt. Älskade barndomen.

När jag var sisådär tio, elva år blev jag tokigt kär i en pojke som var två år äldre än jag. Jag lärde mig hans telefonnummer utantill, såg alltid till att vara i hans närhet och utmärka mig på alla tänkbara sätt. Både bra och dåliga. Mest dåliga, när jag tänker efter. Jag hoppades så innerligt att han skulle se mig, tycka om mig. Jag låtsades inte se när en av mina bästa kompisar fick sitta i hans knä och han hela tiden pratade med henne. Han berättade om sina bekymmer för mig ibland, inte mycket, men lite, och det var stort för mig.
En gång avslöjade han vem han var kär i. Och det var inte jag.
Jag blev så besviken och sårad att morgonen därpå sprang jag in i kapprummet där femmorna och sexorna höll till innan lektionens början och skrek högt och tydligt: "... är kär i ...!" Och så stack jag därifrån. Han blev himla arg på mig efter det.

Jag åkte hem till min allra första, riktiga pojkvän under några dagar på ett lov. Förmiddagen dagen efter min ankomst satt vi och såg någon film som jag inte alls minns vilken det var. Jag satt i fåtöljen bredvid soffan och han satt i soffan. Jag lät min hand vandra mot hans och han gjorde likadant. Mitt hjärta slog jättefort, magen pirrade något alldeles förskräckligt och handflatan var lätt fuktig av nervositet. Jag hade ju aldrig hållit någon pojke i handen förut. Och när hans hand väl kom i kontakt med min trodde jag att jag skulle dö. Det gick varma, elektriska stötar genom hela min kropp.
Vi log mot varandra och allt kändes så himla fint och rätt.