"Min panna passar perfekt i gropen i din hals..."

"Kom, nu ska vi dansa."


De låg tätt intill varandra, så tätt att inte ens luften kom emellan dem. De lyssnade till varandras andetag, delade dofter, hörde klockans slentrianmässiga tickande. De höll varandra hårt och krampaktigt, så hårt som man bara håller om man är rädd att man ska förlora den som ligger bredvid. Natten var lång men samtidigt alldeles för kort. När morgonen kom och gick över till tidig eftermiddag var ögonen svullna av all förtvivlad gråt, halsen tjock och grötig och känslorna var fullständigt uttömda. Det fanns inte mer att göra än att låta timmarna passera.
Och som det många gånger gör så tändes det ett litet, litet ljus.
Hoppet är det sista som lämnar människan.