Ridlektionen var helt fantastisk. Jag älskar att pumpa skiten ur mig.
När vi kom hem gjorde jag och mor oss varse om att hästarna gillar choklad och coca cola.
Hundar mår ju inte bra av att äta choklad. Är det samma med hästar?
Mozart ligger kanske på rygg med magplågor när jag går ut nästa gång. Illa.
Nu ska jag äta lite och sedan blir det städa. Städa, städa, städa.
I väntan på maten ska jag spela lite piano. Mamma kommer att bli tokig. (djävulusiskt skratt).
Måste komma ihåg att ringa Eleni!

Mamma har blogg, som sagt, och hon har uppdaterat en gång hittills.
www.summerjam.webblogg.se

idag har jag och t fyra månader.
om en vecka kommer han hit.
kram.

Oh, så sjukligt trött jag är! Skulle kunna somna med huvudet i tangentbordet omgående. Fy, riktigt trött är jag. Har suttit ett tag nu och jobbat med arbetsuppgifterna som skall lämnas in senast fredag. Inte roligt alls. HEJ SÅ LÄNGE!

Godkväll folks!
Jag borde egentligen ligga vid det här laget, men det är mycket man borde.
I morgon är det måndag. Tillbaka till snoriga ungar och blötsnö.
Övningskörningshandledarkurs imorgon. Esben ska med. För tredje gången.
Sedan blir det till att hålla sig inne. Ja, inte för mig. Utan för er. Då skall det köras, minsann.
Tuta och köra.
Barn i 6årsåldern och äldre är så kryptiska. Jag förstår mig faktiskt inte på dem speciellt. Kanske är det något man gör med tiden... knappast! Otänkbart att jag varit sådan. Nej, jag har nog alltid varit en liten trind tant.
När jag är själv hemma på det här viset blir jag riktigt paranoid. Fy. Det står fula gubbar med kniv bakom varenda dörr. Och finns de inte bakom dörren kommer de säkert komma in och hoppa upp bakom mig. Skrämma skiten ur mig.
Åttiotre dagar till det att jag blir sjutton år. Fy sjutton. Mindre än tre månader, skulle man kunna säga. Vad intressant. Men det är väl precis som alltid, det spelar ingen roll om man är tolv eller sjutton. Jag har aldrig märkt någon skillnad.
Idioti.
Godnatt, kära grönsakshandlare.

pappa berättade om en bodybuilder som han kände förr,
han åt 12 ägg om dagen. 12 ägg!
... det vore nåt.

jag älskar ägg.

Jag är en periodare.
Ibland dricker jag hinkvis med the,
är ute i stallet tjugofyra timmar om dygnet,
läser högar med böcker.
Just nu gillar jag äggröra.

Ruggigt sugen jag blev på att se den filmen, 'walk the line'. Dock har jag inte den kvar, lite synd. Ska nog ta och skaffa den.
Idag har det varit de känslosammas dag. Började när jag kollade på ensam mamma söker, de två sista avsnitten av säsong 2. Ja, på tal om det. Jag satt uppe till klockan 04 i natt och kollade på det. Avsnitt 1-10, sedan gav jag upp. Hade ingen lust att sova bort hela dagen. Men hur som helst, ensam mamma söker av allt, liksom... När alla blev så kära i slutet kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Sentimental och allmänt löjlig, verkligen. Men jag kunde inte hjälpa det. Och sedan ett par timmar senare kollade jag på det här programmet med vardagshjältar. De skulle väl få pris nästa vecka men nu så fick man korta anblickar på vad hjältedåden gällde. Och det var inte bara jag, utan hela programmet, var så otroligt känsloladdat. Det dröjde inte lång tid innan tårarna formligen strömmade nedför mina kinder. Jag grät och grät och det dröjde en bra stund innan jag faktiskt märkte att jag satt där och bölade, lipade som en liten barnunge. Ganska skönt faktiskt.
I morse hatade jag hästar. Jag ville slakta dem allihop (alla två) och det talade jag också om för dem. Otäcka gangsterdjur!
Jag har inga känslor kvar.

Jag kom precis på en sak. En gång var min blogg rosa, jätterosa. Med hjärtan till på köpet! Och min header var en jättebild på mig. Pjuh.

Snöbollskrig. Snöbollskrig! Helt underbart!
Det är då man önskar att man var typen som träffar 9 av 10 gånger.
Jag är typen som träffar 1 av 100.
Men då gäller det att kasta mycket och tro mig,
jag sprang och kastade, sprang och kastade, tills kläderna var varma och smått svettiga, de började kasa av och mössan halkade alltmer på sned. Vantarna var dyngsura, kängorna likaså, dock frös man inte det allra minsta. Håret stod på ända, snö hade letat sig in på diverse ställen och ansiktet var minst sagt rödmosigt.
Ojoj!
Justja, god tårta!

Pepparkakshusmassakern med allvarlig frisyr.

Jag hade ett flertal idéer att blogga om idag, faktiskt. Jag har minst ett par gånger till och med suttit och tänkt ut en exakt inledning. Men detta gick totalt i krasch, så nu är jag precis lika handfallen som vanligt. Och torr. Torr som en öken på några intressanta tankar att uttrycka i skrift. Fast i och för sig, skall man se det som så, så har jag aldrig något av värde att skriva. Dock så kan det ju vara kul att få läsa något annat än mina dagliga rutiner som inte ändrar sig avsevärt.

Den första idén har jag för mig faktiskt var lite bra, men den har jag glömt. Jag har verkligen glömt den, trots att jag tyckte att den var så bra. Och det värsta var väl att jag tänkte just det att "den här idén är så bra så den kommer jag omöjligen kunna glömma". Tji fick jag. Den andra idén gick totalt i krasch. Jag hade tänkt skriva ett långt utlägg om min oro och skräck för magsjuka då ett barn idag på rasten kräktes. Men det var inte magsjuka. Bara en slags föda som hamnat lite snett i strupsystemet. Synd. Eller, det var väl i och för sig bra. För redan direkt jag fick höra om det så tänkte jag gardera mig genom att äta 10 (eller femtio) pepparkorn när jag kommit hem och tvätta händerna tills det att jag inte längre hade några händer kvar. Men nu var det ju ingen magsjuka så därmed inte heller någonting att oroa sig för. Jag är frisk och kry, än så länge. Jag har dragit på mig någon genom-mysig hosta men det är ju bara sådant som man får tåla.

Utevistelse idag, vill jag sannerligen lova. Inte varje dag man är ute i en och en halvtimme. Det snöade, precis som igår, så nu finns det massvis med snö. I drivor. Och det värsta av allt är väl att, kom jag på nu, jag tvingas gå hem idag. Och hur roligt är det på en skala? Så mycket noll det kan bli vill jag lova! Spännande. Hur som helst så rullades det snöbollar, några minde och så några bautastora. Vi gjorde en snölykta och ett flertal snögubbar. Eller snögubbar kanske är att ta i... Men det blev urtjusigt!

Nu har jag rast och vi får väl se hur länge den varar. Är minst tjugo minuter kvar i alla fall. Överväger att krypa upp i den supermjuka soffan och lägga över mig en filt. Just, ja, det finns tårta i kylskåpet. Jag gillar tårta. Skarpt! Och så finns det tåv chokladaskar samt pepparkakor på bordet. Nej, Ida, skärp dig!

Okej. Gott.

Hejdå.

dig själv

Goddag yxskaft.
Jag vet verkligen inte vad jag skall skriva.
Den här dagen har varit minst sagt död.
Började strax före nio.
Två lektioner.
Gjorde en tipspromenad om julen.
Lunch. Otäck lunch.
Rast. Frös och somnade nästan.
Två lektioner till.
Den sista lektionen var det idrott.
Ny lek skulle provas, maffian.
Jag fick vara med och det var fedt roligt.
Det var jätteroligt.
Fritids.
Mellis.
Ner till förskolan.
Många snorade och snörvlade och hostade. Fy.
Jag har fått hosta. Intressant.
Spelade skitgubbe och finns i sjön.
Började gå hem. Snöslask från himlen och jag höll på att frysa häcken av mig.
Jag kom hem. Alla åkte.
Sov i en och en halvtimme. Skönt!
När jag vaknade hade mitt ena ben förfrusit. Ingen känsel, med andra ord. Det var mindre skönt.
Jag har en inomhusigloo på mitt rum.
Sedan kom alla hem.
Jag och pappa gick ut i stallet och mamma lagade mat.
Esben är här. Han och bror kollar film. Jag skall nog joina.
Imorgon förmiddag har Saxin sagt att hon skall komma.
Fy, så trevligt!
Sedan blir det Eleni. Ännu mer trevligt. Trevlig dag ab.
Hemskt tråkigt upplägg på bloggen,
har så dåligt med fantasi.
För övrigt är jag på bra humör, men jag är fortfarande hemskt trött.
Läskigt.
Okej.
Antingen kolla otäck film med mamma och pappa
/
rolig film med Esben och bror.
Hm.
Puss.

När någon gång bort som står en nära, oavsett orsak och tidpunkt, för det med en oerhörd smärta.
Tårar som är omöjliga att förhindra, saknad och en känsla av att vilja skrika, slå, bli utmattad.
Vrida tillbaka tiden och gör något bättre av det som var, då man fortfarande hade chansen.
Det är något man måste tänka på; ta chansen när den finns där för sedan är det för sent. Det är omöjligt att vrida klockan tillbaka, ångra sig. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag tagit mig tiden att umgås mer, när det fanns möjlighet. Nu är möjligheten borta och min ånger gör ingen nytta, men den går ändå inte att skjuta ifrån sig. Så många gånger jag tänkt att jag bara skulle tittat förbi, suttit ner en stund, pratat, lyssnat, fikat. Fika. Som vi alltid gjorde, i mängder och flera gånger på bara några timmar. Det var så mysigt, bland det bästa jag visste. Farmor sade att hon frågade efter mig, ville att jag skulle komma. Jag hade mycket att göra, hade väldigt sällan vägarna förbi i och med skolbytet. Dagarna bara försvann och på helgerna gick tiden åt till annat. Jag borde verkligen försökt ta mig mer tid.
Vi var lika. Väldigt lika. Hon sade det många gånger.
Hon var den tuffaste jag kände. Hon sade precis vad hon tänkte och tyckte, alltid. Ibland blev man nästan stött, med tiden lärde jag mig att det var ingen idé. Det var hennes sätt, hon var sådan. Hon var bäst. Jag kunde berätta allt för henne och hon lyssnade verkligen. Hur mycket jag än önskar att få det tillbaka så går det inte. Det gör så ont. Jag känner sådan stark saknad och förtvivlan. Panik. Att inte kunna göra någonting! Jag gråter, skakar, snyftar. Men det är också det enda jag kan göra.
Jag kan inte få henne tillbaka.
Vi skulle ju hälsa på henne, jag och mamma.
Det går så fort. Så plötsligt.
Jag vet precis vad hon skulle ha sagt om hon såg mig nu;
"Inte ska du gråta för en gammal kärring!"

Jag älskade dig,
Moje. Min älskade extrafarmor.