Bild från helgens zonbesök.

Hela helgen har Richard varit här och därav den usla uppdateringen. Jag kan inte riktigt hjälpa det, jag glömmer bort bloggen totalt, och plötsligt känns annat så mycket viktigare.
Den här helgen har varit rätt händelserik och lite uppochned.
Jag och finaste bakade världens godaste pizza i söndags. Är pojkvännen bagare så kan man räkna med en sjudunderlig otrolig deg. Kom på nu i efterhand att inte en bild blev tagen för min del. Illa!
Igår kväll var det ridlektion för privatinstruktör, kan inte säga annat än att Mozart är rätt bäst. Och nu ska jag strax fara iväg till ridhus, gäller att komma i gång ordentligt nu för... *fanfar* i Maj blir det lagtävling.
Awesome!

Ida heter jag och jag ville bara tala om att Richard gör mig galet lycklig! ♥

Hola Bandola folks!
Jag startade upp dagen med att borra lite i garnityret utan bedövning. Jag skulle väl inte påstå att det direkt gjorde ont, dock inte det mest välbehagliga jag varit med om.
Skippade praktiken, kände mig inte något vidare laddad.
Istället åkte jag hem och sov ett tag och red sedan. Precis, ingen praktik men rida går bra. Yeah, right!
Imorgon är det den efterlängtade fredagen då helgen står på tröskeln och knackar på. Dagen startas upp med en heldag praktik, hem och därefter kommer snart älskling.
Helg, helg, helg. Ja, tack!

i dina ögon vet jag vem jag är

Nu har jag varit ute sedan tio-draget och jag kan inte riktigt få nog av det här underbara vädret. Det är som att bli fylld av nya krafter, det räcker med att se solen och inandas den efterlängtade vårluften. Om nu bara snön försvinner så är jag fullständigt helnöjd.
Jag har hunnit köpa tulpaner till mamma (plus en vas då jag hade sönder hennes och ett stycke hundkräk hade sönder en annan), rida i ridhuset, mocka, fylla på torv och förberett inför kvällen. Nu överväger jag att hitta någonstans i solen att slå sig ner, äta ett par ostsmörgåsar med varm choklad, njuta av vädret.
Lite senare blir det duschen och därefter iväg och ha lite APU.
Härlig dag!

Han som är allt det där och lite till.
Han som skänker en trygghet jag aldrig känt tidigare.
Han som ger mig bubblig sockerdricka i magen.
Han som har fått mig att falla.

"Och jag kände dina ögon den natten
Dom följde varje steg
Dom såg mig som någon annan
Och jag kände mig som det
Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand"

Livet går vidare, utan tvekan. Om man bestämmer sig för att inte hänga upp sig på gamla saker, det förgångna, sådant som betytt mycket och spelat en stor roll, då går livet vidare. Om man slår näven i bordet och vägrar tillåta sig själv att fastna i den dyliknande sörjan man tvingas att trampa igenom. Om man går vidare, steg för steg, trots att det är tungt och motigt. För varje steg du tar så går det lättare men du känner att det är något som inte riktigt stämmer. Det är något som saknas, något som känns lite fel. Du håller huvudet så högt och du är så vacker, det är så de brukar säga om dig, men bara när du inte hör. Om någon vill hålla din hand och hjälpa dig igenom det där som är mörkt och fult, då blir du livrädd och rycker till. Du borrar ner dina händer så djupt i fickorna som det bara går. Du stirrar inte ner i marken, det är du för stolt för, du glor bort mot horisonten, det som du anar är friheten. Men jag vet att man aldrig blir riktigt fri. Det finns alltid linor av olika slag som binder oss. Om kvällarna kan jag sakna ditt skratt och påhitten som vissnar med tiden, alla arkiv som blivit dammiga och inte uppdaterad sedan då. Jag skulle göra allt och jag har berättat för de som orkar lyssna. Att jag faller gärna ner på knä och krälar, jag ger mig, jag ger upp. Men det jag vill ha i utbyte är omöjligt att nå. Det är så lätt att stänga allt inne och aldrig någonsin avslöja tankar. För visst är tankar något vi håller för oss själva, det angår inte någon annan och jag är stark. Dina ord. I och med allt minimerades min betydelse till obefintligt. Att jag överhuvudtaget existerar är ett under. Ibland undrar jag vems sida minnet egentligen är på. Vi glömmer aldrig det som gör ont, det går endast att förtränga för en liten stund. Jag sträcker upp min hand, bland allt det där, för att du ska se. Åh, du vänder bort din blick. Vi sjunker. Luften är så tjock och kvav, kan vi verkligen andas? Spring, spring, rusa framåt, stupet väntar och innan fallet tänker jag. Huset där bredvid. Så nära. Och jag trampar alltid snett, jag trampar ner mig djupt, lera i stil med Karlsson Klister upp till midjan. Du vet att jag gråter. Jag kämpar så hårt och jag vill finna hjälp. Ett skrik som får oss att rysa. Snälla, öppna ögonen. Jag var beredd på att alltid ta emot dig men jag överskattade min styrka så brutalt att jag numer får skämmas. Jag klandrar inte utan skuldbelägger mina axlar tills jag faller huvudstupa. Jag brukar tänka att jag skulle göra vad som helst och att jag skulle ge mig själv flera gånger om. Trött på allt som bränner och svider, allt som aldrig läker. Jag brukar hoppas och önskar så innerligt trots att jag bara borde vara tyst. Sådan djup kärlek att det värker. Jag ville vara någon och jag trodde att jag var det. Om bara inte och om bara inte. Jag finner meningsfullhet flera gånger om men utan dig så mister den lite av sin glans. Det finns ingenting som gör mig arg. Det enda som återstår är allt det där som gör ont. Det där som värker hål i din själ, som borrar i ditt hjärta och som hugger i din hals. Ibland sitter jag där, lite för sent, och tänker att om du ändå varit här. Vad du hade tänkt. Och vad du hade sagt. Fast egentligen vet jag och det blir aldrig samma sak. Genom eld för dig. Borde ha försökt mer, mer enträget, borde gett allt. För du förtjänar allt. Allt det vackra och allt det hoppfulla. Du skänkte ljus var du än lät dina steg vandra. Allt kommer över mig på en och samma gång. Och det finns inte några ord som räcker till men jag står här chanslös och desperat trots att jag vet var det leder och trots att jag borde slutat för så länge sedan.

Här skulle jag ha skrivit tankar, djupa tankar, om livet; om det nu inte vore som så att människor läser det här. Människor som inte bör läsa det. Vem är du? Det enda som behagar lysa upp är vårbilder från förra året. Vrid om ordentligt, sådär som du envisas med att göra. Tack.

Här har det varit lite tyst, såsom det är ibland på helgerna. ♥

Såhär såg det ut då vi hade en liten tillställning på BF-programmet:

Glad lärka där.

Krickepicke.

Snygging

Tandläkarens stora dröm.

Elin och Anki minglar.

Någon.

Hallå, där ja!

Söt och söt.

Tuffast!

Ingen stig är rak
alla bilder som lever kvar
du har sagt det du vill
och allt som lämnas är plågsamma kval
jag vaknar för att se ett morgonljus
en lätt dimma
sol som stiger för varje minut
stora skrämda ögon som bävar för det nya
trots att det är vackert kan det bita tillbaka
famlande i det okända
ett osäkert trevande
frågor som aldrig upphör
jag vill men det är en annan sak att våga


(kommer ev. bilder från dagen lite senare)

God morgon, tänkte jag säga. Här blir det nog lite körigt under dagen så att vi hörs väl framåt kvällningen. Så trevligt att jag blir alldeles knäsvag och börjar tugga fradga.


Ganska så fult. Men bäst.


Ska träffa Såslund idag, som sagt. Och blond var man. Sådär.

Kvällen har spenderats tillsammans med Esben, hans mor och syster. Ytterst trevligt! Mycket prat och en iskall promenad med ett riktigt hårmonster, världens sötaste sådant, och nästan en tur med huvudet före i snön. Esben drar fördel av att han är starkare än mig...

åsum dude, mah bratha frahm anatha matha

Sådär, alltid redo. Har min nya tröja på mig och känner mig allmänt
utrustad för väder och vind. Idag blir det skola och därefter övningskörningslektion.
Huvaligen. Nu har jag inte tid att skriva mer, jag måste hinna spela lite bejeweled.

Inhandlat 1) två par knästrumpor som jag inte har en aning om när jag ska använda.
De är dessutom vita... Men jag föll för att de var så söta (läs: för att det satt en röd
prislapp på som vittnade om 50%)
Och 2) ett par lila strumpbyxor, eller tights om ni så föredrar. För tuffa! Nu fattas det
bara ett par militärgröna. En 3) Pippi Långstrump-tröja fick jag av pappa  som är alldeles
förskräckligt mysig och alldeles awesome. En 4) söt röd blus för uppklädda tillfällen och
en 5) lång stickad tvåknäppningskofta, mörkblå och varm. Perfekt! För bra.

Dags att ge sig aaaaaav!

Si där, miniatyrbild igen. Jag tror att det är paint som är boven i dramat. Fast det kan i och för sig inte stämma. Vi hoppar det så länge, jag grubblar vidare.
Idag är jag hemma från skolan, huvudet vill inte riktigt med. Jag ville inte riktigt med. Så om ett par timmar ska jag i alla fall fara inåt och genomlida en körlektion, det är inte min favoritsysselsättning. Ett nödvändigt ont. Jag är redan nervös. Därefter ska jag och mamma ta oss en tripp till stan och handla, kika lite kläder. Ungefär så, ja. Tills vidare sitter jag vid det här otäcka spelet som stjäl all min uppmärksamhet.

(och så undrar jag i mitt stilla sinne varför mina förbaskade bilder blir så små
när jag gör EXAKT precis likadant som jag alltid gör med mina bilder. HAHA.
Feting skrattretande. Ska aldrig mer röra en dator. Åtminstone inte ikväll.)

Ja, tyck att det syns dåligt, era små missnöjda spån.
Ni får använda förstoringsglas eller hur ni nu kan underlätta.
Ingen har dött av lite ansträngning.

Den här veckan har vi kulturvecka på BF, "Liv" är temat.
Tillsammans med flertalet andra sitter jag på den s.k redaktionen (Good Life)
där vi tillhandahåller en blogg och löpsedlar som blir uppsatta på skolan.
Jag, Anki och Elin har hand om löpsedlarna och för att kunna använda
oss av lite aktuella bilder tog vi oss en runda på området.
Här är tre smakprov på resultatet:


Hart, Frida och Maja; överlyckliga. Här snackar vi om att fånga
ögonblicket av fullständig och genuin gladhet.
Jag stod inte framför dem, gav instruktioner i stil med:
"Sätt er tätt ihop, och så ler ni! Se så glada ut som ni bara kan!"

En av de bästa bilderna jag lyckades avfyra.

En del hade det bara mysigt medan vi andra slet som djur.

Just nu har jag lite bloggtorka. Sitter här och försöker frenetiskt och på gränsen till desperat komma på något. Svårt, svårt, svårt! Min lillebror blev lurad igår via busringning, det blev inspelat men jag lyckas inte få över det som en videofil till youtube hur mycket jag än krånglar och har mig. Ska fortsätta att grubbla ett tag...