Det är nog bara vi hästtjejer som hittar hö innanför bh:n/sporttoppen.
Ska man vidareutveckla det så förstår jag inte hur det kan hamna där. Jackans dragkedja är uppdragen ovanför hakan, jag har två tighta tröjor på mig innanför. Jaha. Ja, men det var tydligen möjligt ändå.

För övrigt så har jag varit ute i stallet större delen av förmiddagen. Jag har mockat och fixat, galopperat en lång stund i djup snö på en stor fotbollsplan.
Om 1,5h ska hästen in igen, borstas av lite snabbt, få sitt snyggtäcke i äkta ull på sig, lite skydd och så ska vi åka iväg och äntligen, äntligen hämta min nya sadel. Ja, jag är minst sagt förväntansfull.
Just det, min bror lovade att han ska följa med upp någon dag och knäppa lite bilder när jag och hästen far omkring i snön. Det kan ju vara något att se fram emot... Eh.
Ja, det var väl det.
Bilderna flödar här.
Hejdå.

Varje gång jag känner din doft blir jag lite knäsvag. Jag liksom drar in det långt inom mig och tänker att "fy, sjutton vad du är fin".

Den här dagen har gått i ett. Konstant. Sedan klockan åtta i morse. Vi gjorde oss i ordning och for in till Örebro, vi skulle armbågas, trängas, knuffas, puttas, slåss och slitas bland alla tokiga mellandagsreashandlare. Det gick faktiskt ganska bra, men inne på vissa affärer (läs: gina tricot) var det kö genom hela butiken. Men vi klarade det fint, jag och C, för grabbarna fick ställa sig i kö medan vi sprang runt och plockade på oss kläder. Dock fick vi betala själva...
Många timmar senare kom vi hem.
Då hoppade vi i varma kläder, tog boben i baksätet och for iväg till sladdvänligt ställe. Där spenderade vi en dryg timme, åkandes bakom boben, helt hysteriskt. Jag åkte minst, jag körde mest bilen. Och vi sladdade och åkte och det gick fort och vi for av som små vantar. Jag skrek mig hes i skräckblandad förtjusning. Det var riktigt, riktigt awesome!
Jaha. Imorgon har vi inte så många planer. Men det blir nog bra. Vi ska i alla fall skjutsa Esben samt baka bröd.
Hej.

Hur kunde ni göra som ni gjorde, hur kunde ni välja bort mig? Hur kan jag inte spela någon roll, vara utan betydelse? Vad är det som driver människan till sådan handling? Jag försökte, jag struntade i allt där emellan. Ända tills jag förstod och fick upp ögonen, ända tills det blev outhärdligt och sårandet blev större än bevarandet. Jag försökte, det gjorde jag verkligen.
Att vända bort blicken, vägra att se på någon som jag trodde det fanns starkare känslor för. Jag kommer antagligen aldrig sluta hoppas, aldrig sluta vänta. Men den här gången är det faktiskt inte upp till mig.

Jag skriver mest för att jag behöver skriva av mig. Bilder blir det inte några tagna och egentligen händer det väl inte så mycket heller för tillfället.

Tio saker:

1. Jag har fått jobb. Från och med tjugosjätte januari ska jag jobba en gång i veckan. Precis lagom för vad jag kan hinna med.

2. Ibland är det väldigt skönt att krypa ner i sängen och känna sig liten.

3. Jag har stressat och stressat den senaste tiden, ständigt varit uppe i varv. Och visst är det så att till sist säger kroppen ifrån. Jag vet inte om det enbart är stressrelaterat eller magkatarr av något slag; men min mage är i uppror, jag är genomfrusen, trött och hängig.

4. Innan decembers slut kommer min nya sadel, specialbeställd och anpassad efter mina önskemål och för bästa passform för min hästs något knepiga rygg. Jag är så sugen på att satsa på en hejdundrans tävlingssäsong.

5. Imorgon kommer Cathriné och stannar i flera dagar. Det ska bli väldigt, väldigt roligt.

6. Det går väldigt framåt med mitt skolprojekt (egentligen struntar jag i att det har med skolan att göra, jag gör det för mig, inte för någon annan) och boken börjar närma sig sitt slut. Enligt planerna är det sisådär trettio, fyrtio sidor kvar. Målet är att den är avslutad (dock är inte korrigering inräknat då) innan mitten av januari. Helst ska den bli klar över lovet.

7. Jag har läst en bok som fick mitt hjärta att värka. Kirre, heter den, och vi har fått den för att läsa i undervisningssyfte. Det gör ont att läsa den, men den är så himla fin.

8. Alla tolkselar på Hööks är slut och det är ett sorgligt kapitel för jag vill gärna få åka lite häst den här vintern som förmodligen inte kommer ta slut förrän i maj.

9. Jag lever under ständig kluvenhet, jag är så trött på alla val, alla funderingar. Högskola, till exempel, vad jag ska läsa för något. Och så vill jag resa, åka till London och skriva en bok. Det är så svårt.

10. Och emellanåt känner jag väl lite såhär ungefär:
"I've called you now a thousand times
I think I know now
You're not home
I've said your name a thousand times
To be prepared if you'd be there

I wanted so to have you
And I wanted you to know
I wanted to write songs
About how we're walking in the snow

You've got me slightly disappointed
Just a bit and just enough
To keep me up another night
Waiting for another day"

hon sa: jag får ingen kontroll, och jag är en sådan som alltid har kontroll. jag får inget grepp om dig.
han sa: vänta lite, snart har du grepp.

hon sa: jag är rädd för att du ska såra mig.
han sa: vet du, jag tror att det är du som kommer såra mig.

hon sa: jag kan inte lita på dig.
han sa: jag tycker om dig.

och hon trodde inte ett ord men hoppet fanns ändå där.
som det alltid gör när vi vill något.

"All your promises, I've said before
They're only words to fill the space, you won't explore
All your promises, I'm so naive
Because I wanted you and wanted to believe"

Jag har inte så mycket att skriva, inte några bilder att visa. Det är brist på allt sådant just nu. Men det kommer, när jag tagit mig ur svackan...
I alla fall.
Eftermiddagen har spenderats tillsammans med Angelica i Örebro. Vi har gått in och ut i affärer för att till sist hitta varsin tjusig grej på Monki. Och så åt vi på det röda M:et. Sammanfattnings vis var det väldigt mysigt och skönt att komma iväg en sväng.
Imorgon är det dagen D på APU:n. Det ska genomföras en gymnasiemässa där tolv olika skolor ska närvara. Jag har ansvar för sex stycken och det kommer antagligen gå åt pipsvängen. Äh.
Nej, mer än såhär blir det inte.

Jag vågar inte kolla på Londonbilderna för då dör jag av längtan. Bruna ögon. Hur ska jag klara av att skriva fortsättningen. Är det för utlämnande eller bara vackert. Tänk om jag glömmer bort det och förstör alltihop. Det kanske egentligen är så att jag inte kan. Snart en vecka sen och jag får panik. Jag hatar känslan av att inte klara det själv. Rastlösheten är så svår för vad som helst duger inte. Jag vill ha en tolksele. Två år gammalt ströbröd som förstörde mina kakor. Ingenting som är tillräckligt. Jag kommer vara fulast för det finns inget som passar. Världens finaste händer. Egentligen är jag inte så himla viktig för någon av er. Vågar jag eller vågar jag inte. Kommer det att riva upp gamla sår. Självständig och modig. Jag vill prova mina vingar. För ett år sedan höll jag på att gå i bitar. Rutiner kan vara det läskigaste jag vet. Ibland behöver man mer luft än den som finns att tillgå. Oviktig. Jag klarar mig bäst själv. När ska det sluta. Varför finns det känslor som aldrig verkar upphöra. Det går inte att stänga av. Hur ska jag göra för att verka rolig och intressant och påhittig och snäll. Kommer jag ångra mig om jag inte söker nästa år. Trött på att höra. Tappad lust för det mesta. Vill bort härifrån ibland.

En välbekant känsla i maggropen,
den där som kittlar till och undrar,
man kan inte riktigt bestämma vad det är.
Jag vet inte varför samtidigt som jag vet precis,
allt samlat i ett och kanske var det meningen,
en känsla som inte går att ta fel på,
men jag erkänner aldrig för någon.
Molnen skingras aldrig och vi slipper se,
jag måste vara realist och klarsynt,
men du, du, du.