Så trött på det. Försvinn. Bort. Bort!

All den där energin som har varit bortblåst under vintern börjar sakta men säkert återkomma. Och det är så skönt!
Jag börjar få lust att göra saker igen, saker utöver att sitta framför datorn och gå en vända till kylskåpet. Idag har jag hunnit baka och gått promenad med hundarna. Nu plockar jag lite på mitt rum och det är ett helt företag i sig. Jag har så ruskigt mycket kläder att jag blir tokig på mig själv. Jag började känna mig utan kläder ett litet tag, började rensa i ordning allt som låg huller om buller, river ut garderoben. Åh, snälla någon! Det handlar inte om ett tiotal tröjor och några par byxor. Det rör sig om minst fyrtio "vanliga" tröjor, tio-femton tjocktröjor, cirkus tio skjortor, drygt tio par jeans, trettiotal skor, tiotal kjolar (plus en stor box och ett par påsar med kläder jag inte använder). Åh, snälla någon! Var kommer alla kläder ifrån? Varför har jag aldrig någonting att sätta på mig? Varför köper jag hela tiden nya kläder och skor när jag redan har så mycket? Just, ja. Därför att jag älskar det!
Måste skynda på lite med röjningen nu, vill hinna så mycket som möjligt ikväll. Dock ska jag alldeles snart ut i stallet och fixa, därefter ridhuset. Träning, träning! Någon dag här ska vi nog ut och galoppera lite för att få lite variation.
Åh! Puh!
Energi, energi. I love it!

Att jag satt vaken till halv ett igår med svenskauppsatsen var fullständigt onödigt. Tänk om jag igår hade vetat att svenskan var inställd. Inte för att det gjorde mig så mycket men då hade jag ju kunnat få ett par timmar extra sömn. För övrigt var det inte heller någon samhällskunskap, så efter naturkunskapen som slutade halv elva var det tid att åka hem. Fick skjuts med Claes och nu sitter jag här.
För en gång skull tänkte jag undvika att bli långvarig. Jag ska hinna rida och så överväger jag att städa lite grann. Städandet blir det nog ingenting med men jag funderar på att göra en stor muffinssats och exprimentera med lite olika smaker. Och så har jag ju ytterligare några skolarbeten kvar att slänga ihop. Äsch, det går fint.
Det är så skönt att sysselsätta huvudet, slippa tänka så otroligt mycket. Jag blir helt nipprig av det, får ångest och vet vare sig ut eller in. Så att eh.

Efter dagens lektion var jag fullständigt slut, så nära döden man bara kan komma genom ett hårt ridpass. Men det kändes så bra! Nu när jag har ridit Mozart 5-6 gånger i veckan får vi sådant flyt, det är som att trolla fram en ny häst. Men det vet jag ju egentligen, det är ju inte direkt någon uppenbarelse från ovan. Så, det känns fint och väl laddat inför tävlingen i helgen. Förhoppningsvis blir det tävling 3 helger i rad nu framöver, få lite tävlingsvana. Oj, oj!
Som svar på det tidigare inlägget så kan jag ju meddela att jag valde att sova vilket var otroligt dumt. Det straffar sig nu då jag ska köra i gång och skriva en uppsats om icke ätbara munkar. Absolut ingen energi till övers men det måste göras så då ska det göras.
Vill någon något rekommenderar jag att använda telefonen för att använda Internets kommunikationsmedel har jag då inte tid till. Det är alldeles för trevligt.
För övrigt kan jag ju bara nämna att stall och ridning innebär att mina naglar går av. Och nu råkar det vara så att jag inte har några meterlånga naglar innan utan de är redan så korta de kan bli. Så när de väljer att ge upp så kan ni ju gissa vilken smärta jag får genomlida. För tillfället värker fyra av mina fingrar och sorgset granskar jag dem och undrar om de någonsin kommer att växa ut. Kanske är jag dömd till att vandra omkring som den nagellöse.


Min ögonsten.

Att göra eller inte göra skolarbeten är den stora frågan. Som egentligen inte borde vara någon fråga.
Men det finns så mycket annat jag vill göra. Gå en promenad med hundarna och insupa vårluften. Baka. Slösurfa. Sova. Sova vore riktigt behagligt.
Ikväll blir det ridning, som sagt. Och Mozart har fått en ny, fin sko påslagen, tack och lov!

Hoppsansa vilken sjudundrande dag! Och maten, den var helt fantastisk! Och framträdandet var magkrampande roligt. Känner mig så glad, men samtidigt så trött.
Nu blir det ut i stallet och iväg till ridhuset, skolarbeten som borde göras ligger på hög och tynger mig. Skulle behöva några fler timmar på dygnet för tillfället.
Imorgon blir det skola och sedan privatlektion. Lyx att rida privat tre gånger på rad nu. Känns finfint! Blir för övrigt sista lektionen innan tävlingen i helgen. Oj, oj.
Nej, jag hinner inte skriva mer nu!
Kan dock tillägga att skorna dödade mig. Efter att jag hade haft dem på mig i närmare sex timmar kändes det som att en falukorv gjort sig bofast under min fot. Att då ta på mig mina mjuka tygskor kan ha varit det bästa (värsta till en början) någonsin. Men äsch, det var det värt.





Ungefär så jag känner mig för tillfället.
Och idag, liksom igår, snabbyte från kjol och uppiffad och tjosan till ridbyxor och hästbajslukt.
Kan ju gissa vad jag trivs bäst i, däremot...

9cm klack. Hör ni inte av mig något mer så...
För övrigt kan man slå ihjäl folk med den klacken. Den ser värre ut IRL, ya knåw.

Har precis hunnit hem, kastat av mig kjolen och så på med ribyxorna. Fort ska det gå! Skyndade ut i stallet, in med hästen, borsta, borsta. In igen. Alldeles strax tid för mat, äta, äta, och så iväg ut igen och så förhoppningsvis en vända till ridhuset. Träna, träna, hem igen. Fort, fort! Skynda!
Så med andra ord, jag hinner inte skriva mer just nu. Kanske inte mer ikväll heller.
Dagen har varit väldigt bra, för övrigt. Som alltid när man är i Strängnäs. Imorgon blir det MTS-avslutning. Mycket spännande. HOOOOO!

Mamma anser att jag och min bror återgår till tioårsstadiet. Och visst har hon rätt.
Men egentligen, spelar det så stor roll när vi har roligt?
När vi lyckas genomföra något skrattande tillsammans, något som sprudlar av idéer
och larviga påhitt?

Nu har jag varit och övningskört en lektion. Stoppljus stod på dagens lista. Otroligt nervkittlande och bilar, cyklister och gångare överallt. Men vi överlevde helskinnade. Känns bra.
Därefter handlade jag och pappa så vi fick med oss några kassar förnödenheter hem. Bland annat en halv vattenmelon som smakar utsökt, tack!
Resterande del av dagen hade jag tänkt ska innehålla; ridning, stall, potatisgratäng, lite fix inför imorgon. Sy dit en knapp i kjolen (snälla mamma?) exempelvis. Hade dessutom planerat att göra en störd film med lillebror.

Hur man förpestar 50min för en körskollärare:
1. Boka körlektion.
2. Ät kaviar till frukost.

Efter många om och men lyckades jag (inte med att skapa detta utan att få upp det), så TADA:


Hon jag själv i egen majonäs

Han den lille failarn!

KUL! JÄTTEKUL!
Här har jag underhållit mig och gjort en jätterolig film. Okej, inte jätterolig men det kvittar. Jag ville få upp den på youtube. Nej, gick inte. Fixar program och ska konvertera äckelfilen. Går inte att öppna filen. ÄT SKIT!
Tänker aldrig mer prata med någon.

Det här är vad jag borde göra nu:
- femtiotvå skolarbeten, varav några jag ligger efter med, varav några ska vara inlämnade på måndag.
- gå ut och mocka och fixa i ordning stallet för kvällen.
- laga mat.

Det här skulle jag vilja göra nu:
- fortsätta titta på sandhamn.
- trolla fram mat.
- trolla mitt rum fint och städat.
- trolla stallet mockat och klart.
- trolla fram färdiga skolarbeten.

Det här kommer jag göra nu:
- lära mig trolla.

Finns inte några ord som kan beskriva denna inombordade frustration.

Nu var den lilla uppsättningen avklarad. Det gick smärtfritt undan på cirkus en kvart. Repliker glömdes bort, hoppades över, nervositeten var ett faktum. Men de var nöjda och glada efteråt, vilket faktiskt var huvudsaken. De hade roligt.
För min del var höjdpunkten att jag fick sminka och fixa lite hår. Mascara, ögonskugga, rouger, ett brunt hundöga samt morrhår, tofsar och glittriga hårnålar. Roligt!
Imorgon är sista praktikdagen. 1,5h på eftermiddagen. Sedan är jag klar. De här sex veckorna har gått så ofantligt fort. Obegripligt. Känns lite trist. Jag skulle mer än gärna ha stannat, åtminstone fram till sommarlovet. Jag är trött på skolan och tycker att det räcker nu!


(fast ibland är det roligt också)

Om en ungefärlig halvtimme far jag iväg till praktiken. Men dagens praktik är lite speciell. Det är dags för onsdagsgruppen och deras uppspel. Flera veckors träning och nu är det dags. Det är till och med så att jag är lite nervös! Sista veckan på praktiken och det känns riktigt roligt att jag får vara med på det här, efter att ha varit med gruppen i fem veckor. Åh, det är verkligen spännande!

(på tal om ingenting. jag känner mig mer som fågelsången.)

Jag älskar cambilder. De är helt fantastiska.
Hyn blir fantastisk. Tänderna blir fantastiska. Fantastiskt!


Yääh!

Och jag luktar så gott! I helgen köpte jag Britney Spears Fantasy-
parfym och den är: Mmmmmm!
Så cool frisyr har jag. Mitt hår är rätt bra nu.
Helrött, lite mörkt. Oslitet och bra, bra.

Dock är det lite kort. Kolla den lille!

Har för tillfället stor lust att begrava mig själv.
Trött på illamående.
Trött på allt som går sönder och går isär.
Trött. Trött. Trött.

Nu först lyckas jag slita mig. Ut i stallet, ett par vändor fram och tillbaka till ridhuset, lite för snålt med energi än så länge, lite trött, lite illamående. Men för ha-ha-ha, här är karusellen som ska gå till kvällen. Typ.

En liten svart jycke sitter och fiser på mig. Det luktar dött kött och jag får lite svårt att andas. Annars så är det rätt fint. Hyfsat fint.
En timme praktik, den andra blev inställd på grund av för få närvarande. Åt schebab med mamma, men min före detta magsjukemage protesterade. Synd på god pizza.
Igår red jag för min instruktör och det gick redigt bra. Den nya fårskinnsgrejen att stoppa sadelgjorden i var super! Inte tillstymmelse till det minsta lilla skav, perfekt. Vid red igenom programmet flertalet gånger och fick mycket hjälp, diskuterade och nu sitter det hyfsat bra. Blir ridning på måndag igen och mycket, mycket träning nu i veckan. Känns riktigt fint!
Farmor skjutsade nyss hem mig och givetvis hamnade jag här. Ska ta det lilla lugna en stund, sedan ut i stallet.


Hela jag luktar hundfjärt numer.
Hunden ser för övrigt rätt grinig ut, kan bero på att jag slet upp
henne ur knäet, avbröt hennes hundfissömn och tvingade med henne på kort.
Snällt.

Puss, puss. Mer snällt.

Rätt naturlig tjej och min naturliga tröja. Organic cotton eller något sådant,
typ miljövänligt tror jag. Duktig. Jätteduktig.
Fick en en hel drös med kläder från H&M igår.
Skjorta, tröjor, shorts, kjol, skor, nagellack och lite grejer. Lite för bra.
Och för övrigt inväntar jag två par Converse!
Ett par vita högskaftade och ett par låga röda. Lycklig!

Nu; lite frisk luft!

(bild tagen från Tobias som i sin tur är tagen från lookbook.nu)
Skjortan, jeansen, väskan(!). AWESOME!
http://lookbook.nu/look/654181-rose-garden RYSNINGAR!

Ännu en gång har mister åkt hem, startat sin bil och lämnat kvar ett stor tomt hål. Hela jag känner, och inom mig skriker det, att någonting saknas. Och det gör så fruktansvärt ont.
Igår kom mister, han hade bara möjlighet att stanna en natt men det var så skönt att ha honom här. Saknade blir för stor. Jag kände mig lite småunderlig hela dagen och framåt kvällen, efter middagen, mådde jag riktigt uselt. Trött, ont i magen, inte direkt illamående men med lite konstig känsla i hela kroppen. Ganska snart började jag frysa och huvudvärken var ett klarstående faktum.
Runt två-tiden kräktes jag de fyra första gångerna och för varje gång glömmer jag hur otroligt vidrigt och hemskt magsjuka är. Jag hoppades så innerligt att den grymma magvärken skulle försvinna i och med kräkningarna, men inte. Fortsatte att plågas till framåt halv fyra då jag kräktes fem, sex gånger till. Ja, och där borde väl åtminstone magontet försvunnit, när jag väl fått ur mig allt. Men sådan tur hade jag då inte. Magen fortsatte att plåga mig i över en timme, jag vände och vred mig, kved och gnällde, grät och uttalade små plågade "ajajaj" och "uuhuuh".
Därefter somnade jag och vaknade halv tio.
Dagen idag har spenderats med timmars tittande på gamla videoinspelningar från det att jag och lillebror var små, svartvinbärssaft, världens finaste, ukulelelärande samt sång.
Och nu har han alltså farit hemåt, han som håller om mig fast jag bär på kräkssjukebascillusker, som alltid finns där, som är allt och lite till, han som jag älskar. Han som jag inte kan vara ifrån utan att känna mig ensam och trasig. Han vars doft fortfarande sitter kvar på min hud, som smeker bort mina tårar, som jag inte kan få nog av. Han som jag kan sitta bredvid i sunkig pyjamas, flottigt hår och glåmigt ansikte och fortfarande känna mig vacker- därför att han ser på mig på ett sätt som är unikt. Förtrollande. Otroligt. Beundransvärt.

Det går inte en dag utan att jag känner mig lycklig, att jag har dig i mitt liv.
Du håller mig upprätt och hel, även då allt runtom raserar som ett korthus.

Fem små tankar om det ena och hur mycket jag avskyr det och det:
+ Såhär ser jag inte ut någonstans på en fläck.
+ Tävling om två veckor och jag kan inte rida.
+ Min hårbotten är bajsbrun och jag mår illa när jag ser mig själv.
+ Jag klarar inte av att gå vidare och vägrar ge upp hoppet.
+ Imorgon, tack och lov, kommer finaste.

Och visst är det väl så, att vi önskar oss bort så långt härifrån.
Vi blundar för att slippa se, stänger ute för att glömma alla avskyvärda ord.
Man hoppas i tystnad och undrar över rätt och fel.
Men hur många väljer inte att svälja och trampa i smutsen,
trots att vi alla kan besluta att gå vår egen väg.

Jag ser som i en dimma hur det förändras och förstoras, hur olikt allt har kommit att bli.
Hur vi en gång höll varandra hårt men att vi nu har glömt hur man saknar. För vi stänger av.

Det är så lätt att blicka uppåt och be om ljus, att det som tynger dig ska skingras.
Men om du öppnar ögonen och ger så ska du se att folk trampar över allt det här.
De förstår inte bättre. De förstår inte. Inte som vi.

Tid har alltid stått mig i halsen, som ett envist illamående som aldrig ger sig av.
Och jag hör sekundernas dömande tickande, det som gör mig yr och rädd.

Man står ibland på kanten, känner sig så liten. Hjälplös och övergiven.
Du försöker greppa i det lilla som finns kvar, dina knogar vitnar och gallret skär in i händerna.
Jag ler och du viskar att det var bättre när bron var bred. Den rymde oss.

Hon blickar ut och knäpper händerna, torra och spruckna läppar som är oförmögna att tala.
Hennes ögon berättar att det svider. Jag nickar i samförstånd.

Han står där en bit bort, leendet har vinden avlägsnat och han säger att det är vackert.
Du är vacker, säger jag och sätter mig ner. Han kastar iväg en sten som försvinner i havets djup.
Den stenen var vacker, säger han och drar jackan tätare runt sig.

Du säger att du vill vara fri och ge dig av. Du vill ge ditt liv åt frihet och han skrattar hest.
Frihet uppnår du aldrig, säger han och du skakar mödosamt på ditt huvud som väger tungt på axlarna.

Och det finns ögon som talar och läppar som formas till ett leende.
Det finns de som lyckas träffa mig rakt i hjärtat och jag faller så handlöst och djupt.

Och jag tror att jag ger upp för numer är det inte någon idé att försöka.
Om jag säger det, så säger jag det fel.
Om jag gör det, så gör jag det på ett sätt som du inte föredrar.
Det är förbjudet att glömma, missförstå.
Och jag önskar att jag kunde dela upp mig i bitar.

Jag hatar mig själv redan från början,
jag föraktar min spegelbild så mycket att jag inte orkar se den.
Ibland när jag råkar stirra tillbaka på mig själv uppkommer så många fula ord,
meningar som skulle vara oförlåtliga att säga till någon annan än till sig själv.
Jag vill bli sönderslagen och det skulle inte spela någon roll.

Ångest att vara med andra och jag matar mig med tankar som säger att:
"Var inte till besvär, säg inte något korkat nu, var inte i vägen, sluta bara andas,
försvinn med din usla och vidriga existens, du är inte någon alls."
Värdelös och fullständigt hopplös.
Utan karaktär, klumpig och med form som en michelingubbe.
Så totalt misslyckad på varje fläck.

Hej amigos, vänner, friends och hela det där köret.
Hej dagboken.
Idag är det söndag, helt plötsligt och lite överraskande.
Efter mötet var jag och mister hembjudna till en familj, tillsammans med några andra, för att förtära och umgås. Därefter, när umgänget åkt hem, blev vi klippta, i håret, av familjens moder. Så numer är jag väldigt korthårig. Speciellt i nacken. Där har jag knappt något hår alls. Eller åtminstone ytterst lite. Jag ogillar det inte men jag vet ännu inte om jag ångrar mig. Jag hade ju lyckats spara ut lite och så direkt, typiskt mig, så åker det av. Klipp, klipp, klipp och så är det borta. Går förskräckligt fort att kapa av men tar desto längre tid att få tillbaka. Men äsch, lite förändringar är ju roligt. Och så småninom, när tiden är kommen, så finns det där igen. Alldeles awesome!
Om ett par dagar, på onsdag eller så, blir det en tur ner till Strömstad i bil. På söndag blir det återresa men då med tåg. Ganska coolt.
Nu är det snart dags att käka middag. Jag och mister har precis fixat stallet. Jag lär honom att mocka, bära vatten, blötlägga mat, osv, osv. Rätt bra.
Hejdå!

Saknaden efter dig är ett tomt hål som aldrig kan fyllas.

Det här är farmors hund. Säg hej!

En ganska cool tjej.

Såhär häftiga grejer har min famor.
Nystan till höger är vanligt, det andra är lite större.

Såhär gott fikade vi en dag. Farmor och jag, alltså.
Jag umgås med farmor nästan varje dag nuför tiden.
Elin och Anki gör ju andra grejer. Alla gör andra grejer.
De praktiserar ju. Jag fikar.

Jag och Esben har varit i Örebro. Och vi har gått in och ut, in och ut i affär efter affär. Mina fötter värker och jag vill i skrivandets stund aldrig mer se en affär. Men jag fick åtminstone med mig tre tröjor hem. Och två paket hårnålar. Det var tydligen extrapris framme vid kassan och extrapris, realisation, halva priset, det ringer fint i mina öron.
Vi käkade kinamat och det smakade bra. Men framför allt åt vi årets första glass. Isglass till på köpet!


Min bästa glass.

Gött, tyckte Esben. Och han är så förtjust över att återigen få vara med i min blogg!

Jag har inte skrivit något på jättelänge och det är för att jag inte har några bilder. Det känns så oändligt tråkigt att skriva utan bilder, blir bara en gröt med rörig text som ingen orkar ta sig igenom.
Men i vilket fall som helst tänkte jag skriva ett par (antagligen några fler) rader om helgen som var, nu när ytterligare en nalkas.
På fredagen for jag ner till Strömstad. Lite tåg- och busskrångel men slutligen hamnade jag i Åmål där Richard hämtade mig.

(en bild blev tagen på hela helgen. Här sitter jag på tåget som inte ville gå)
Vi for vidare ut till ön där vi bodde, jag i en så att säga egen liten lägenhet på bottenvåningen. Dagarna var fullspäckade och det gick i ett. Och nu kliar jag mig lite fundersamt i huvudet och mumlar tyst: "Hm, vad var det vi gjorde nu igen..?"
På lördagen hade älskling jobbat så han sov rätt länge, därefter åt vi lång frukost och skrev inhandlingslista. Söta lillkillen stod och gjorde "negelbollall" Vi tog en promenad ner till öns lilla butik och köpte våffel- och pizzaingredienser. Hemåt i hyfsat väder och en deg tillverkades. For iväg på möte och därefter hem, sent, på grund av spelträning. Jag var redo att avlida. Min mage skrek förtvivlat efter mat.
Framåt sen kväll, efter hyrning av ett par DVD:er samt pizzagörande, blev det mat och film. Richard tvärslocknade ganska så snart.
Söndagen bestod av ett x antal timmar tj, hem till ett par för mat med många andra vänner. Väldigt trevligt och gott! Sedan skjutsade Erika "hem" mig och kvällen bestod bland annat av film och våffeltillverkning mitt i natten.
På måndagen blev det en liten rundvandring på Marias jobb. Och jag säger bara såhär, efter att ha synat några akvarium, om man visste vad för fiskar och andra otäcka grejer och varelser det finns i havet, där vi BADAR och sätter ner våra små oskyldiga barn (och tonåringar också för den delen!), skulle man häpna av skräck! Man skulle rulla med ögonen och benen skulle oundvikligen ge vika. Men okej, det var mycket intressant. 
Vi hann även med en promenad på Saltö innan vi begav oss mot Karlstad. Kebabtallrik och godis, stress och skratt. Ungefär så var resan. Och det var jobbigt att åka hem. Sådant är alltid, alltid jobbigt.
Men nu är det snart lördag och då ska jag och Rrrrrrichard spendera drygt en vecka tillsammans. 
Hejsan, jag är en glad tjej!