Började morgonen med frukost. Nyttigt och näringsrikt.
Ni ser väl salladen?

Jag måste bara visa det här!
Fattar någon hur de här bautapillren (ja, de är till och med
större i verkligheten!) går ner i Elins hals?

Nej, precis! Jag förstår det inte heller.

Elin tog en spruta i armen. Eller nej, Elin tog den inte. Men
en sjuksyster eller något tog den på Elin. Ytterst obehagligt.
Jag var med som moraliskt stöd men stirrade mest in i en
ångestframkallande, vit sjukhusvägg.

Med den här bilden ville jag visa mitt armband. Det är nytt.
Jag älskar det mycket. Om någon är en hejare på att fläta
snygga läderarmband så kan ni kontakta mig och få min adress.
Jag älskar presenter!

Med den här bilden ska jag berätta två saker.
Sak 1: Det till vänster är ett recept. Ett recept utrivet
ur en Elle-tidning. JAG REV ur sidan. Ur en tidning som
INTE var MIN. Jag har fortfarande dåligt samvete.
Det som drev mig till det var bananbröd. Hur gott låter inte det?!
Sak 2: Det är ett häfte som jag trodde var spännande. Det var det inte.

Någon slags sammanfattning. Långt inlägg.

Då var sommaren slut. Ja, för min del så är den faktiskt slut. Att skolan börjar förknippar jag med höst och det börjar faktiskt bli kyligt ute. Så länge det inte mörknar allt för tidigt om kvällarna är jag nöjd, jag tycker att hösten är fin. Alla gula löv som singlar till marken och bildar tjocka täcken. Fast det finns ju givetvis en baksida också, speciellt när man är bosatt på landet. All eventuell lera att klafsa i med gula, för stora gummistövlar som läcker in på ena hälen. Men annars så tycker jag om hösten.

Den här sommaren har hållit ett osedvanligt högt tempo och den blev inte alls såsom jag föreställt mig. Men jag är nöjd och känner mig tillfreds, batterierna har laddats och en liten del av mig ser fram emot att börja skolan igen.
Trots att jag lovade mig själv att låta bli så har jag sovit bort alldeles för många mornar. Jag har knappt varit uppe före halv elva, elva, en enda morgon. Det ger mig lite ångest. Så mycket tid jag bara har sovit bort. Men på sätt och vis så gäller det ju att pasa på medan man kan.
I början av sommaren umgicks jag framför allt mycket med Elin, men även med Aleks. Vi planerade en tripp till Stockholm och så blev det, lite senare. Innan dess for min familj, alla inräknade utom jag, iväg på semester. Jag regerade själv här hemma över palatset och aldrig tidigare har jag städat, bakat och lagat så mycket mat. De flesta nätter sov Elin här, ett par nätter var även Aleks här och Anna. Vi sjöng Sing Star om nätterna, dansade på altanstolparna, tittade på film, käkade, solade, grillade, promenerade; det var ruskigt roligt.
Om jag minns rätt så efter denna händelse var det ett par riddagar för instruktör. Några dressyrpass samt en hopplektion. Ett tag senare var jag iväg, tillsammans med bland annat mamma och min instruktör, och kollade, lyssnade, på en lektion för Schöneman. Med inspiration och några uppmuntrande kommentaren från min instruktör i bagaget bestämde jag mig för att verkligen satsa. Åtminstone betydligt mer än vad jag gjort tidigare. Detta ledde till att jag och Mozart har gått avsevärt mycket framåt den här sommaren. Jag hoppas bara att det håller i sig nu när skolan drar i gång.
Jag var under olika helgdagar på en underbar sk. Förutom all den överväldigande uppmuntran och sporrande kraften som gavs, träffade jag många fina och härliga vänner. Bland annat träffade jag Madde som fortfarande insisterade på att jag skulle komma och hälsa på. Jag fick mer än gärna ta med mig någon, men jag ska åka själv. Ska maila henne och se när det skulle kunna tänkas bli. Om det blir. Jag är så otroligt feg när det kommer till kritan gällande flygplan och andra länder, men jag borde ta chansen, jag vet.
Resan till Stockholm var fantastiskt rolig. Jag, Aleks och Elin i en alldeles egen (i alla fall just under vistelsen där) lägenhet. Jag lärde mig att rusa över övergångsställen som en idiot utan att bli överkörd. Jag lärde mig att åka tunnelbana (lärde och lärde.. jag gjorde det i alla fall). Jag lärde mig att rulltrappor inte tar död på en. Jag lärde mig att det bor väldigt mycket människor där. Och jag lärde mig att jag och Aleks älskar lilla fritt fall. Eller lilla uppskjutet, eller vad den nu heter. Och jag träffade på en väldigt bra människa. Och åt hemskt mycket mat. Och slutade upp med mina vegfasoner. FAIL!
Jag åkte på en intressant kryssning med familjen och fick en stark förkärlek till skärgård och hav.
För att inte glömma att jag och Elin hade simskola. Det gick bra och vi skötte oss alldeles utmärkt. Ingen drunknade och alla barn tog märken. Efteråt pekar de barn som var med på en lite hemligt och viskar till tillhörande föräldrar något i stil med att: "hon.. simskolan..". Lärorikt, minst sagt.
Vad mer har uträttats...
Jag var på utflykt med farmodern, fastern, hennes sambo, kusinen och bror. Vi åt mest hela tiden, klappade getter och åkte bil samt besökte en vacker strand.
Och så har jag fotograferat kossor!
Det var väl det hela i stora drag.
Bilder finns ju om man bläddrar sig bakåt i arkiven.

Jag ska berätta något tragiskt.
Inte imorgon men dagen efter det. Då börjar skolan.
Plikter. Långa dagar och vänner. Fy tusans gubbar.


Mitt självklara skolstartskit. Over and out.

Det var ett fullsatt väntrum som vi blev hänvisade till. Alla stolarna var upptagna och jag fick tränga mig ner i soffan, på mittenplatsen, mellan två vänliga damer. På bordet låg det inplastade papper angående svininfluesan. Jag fick ett infall att hosta i näven, snora lite, vända mig till damen på min vänstra sida och lagom högt ursäkta mig "jag tror att jag har fått en släng av den där svininfluensan". Det råder en sådan hysteri runt denna kommande epidemi, mamma skall införskaffa en varsin handsprit åt oss i familjen; att ha i väskan när man är iväg.
Men nu skall vi inte frångå ämnet jag börjat skriva om.
En efter en kallades de ut av läkare i blå och vita tygtröjor, alldeles för stora och med en avskyvärd passform. Läkarna såg allvarliga ut, dystert sammanbitna och jag bävade för vem som skulle uttala mitt namn, vem jag skulle tvingas följa med. Efter några minuters väntan kom en kvinna, runt trettio år, gravid, lite sliten, ett vackert leende. Jag tackade min lyckliga stjärna när hon ropade upp mig.
Med ett ansiktsuttryck som talade om för de andra patienterna "jag fick den bästa! jag fick den bästa!" följde jag med henne, tog i hand, gick in i rummet till vänster. Satte mig på en trästol med dålig stoppning. Fick min dom.
Vi skall inte gå in på några detaljer, det är faktiskt lite för privat. Men hon var riktigt trevlig, skojade, skrattade och framför allt så förklarade hon. Det är något som jag tveklöst uppskattar. Att faktiskt få saker förklarade för mig på svenska och inte något läkarmedicinianska. Jag fick ett recept utskrivet och nu i efterhand grämer det mig lite att hon var gravid. Ifall ett återbesök blir aktuellt skulle jag hemskt gärna vilja ha samma kvinna. Jag får se till att hålla mig i skinnet.
Ett visst besked var inte det roligaste jag fått.
Får försöka att låta bli att oroa mig.
Och vara tacksam att jag har fina vän(ner).

Inte så konstigt att jag faktiskt längtar lite till skolan, va?!
 
 
 
 

Behöver nog inte säga att ingen får sno/låna/använda mina bilder,
om nu någon skulle komma på en sådan banal tanke.

Igår så drog familjen iväg till Stockholm med buss för att sedan hoppa på en Silja Line färja. Den gick till Åbo och tillbaka och det har varit supertrevligt!
Direkt vi kommit på färjan begav vi oss till hytten för att bli av med packningen. Därefter med raska steg intog vi buffén. Jag har aldrig sett så mycket god mat! Och efterrättsbordet skall vi inte ens tala om! Totalt makalöst!
Gick runt och kikade lite innan vi slog oss ner i.. hm. Starlight Palace? Kan det möjligen ha hetat så? Det gjorde det nog.
Drack lite grann, kollade någon som skulle vara underhållning, folk dansade, ja. Det var trevligt. Eller okej. Efter ett tag blev det ganska tradigt. Jag löpte på toa fem, sex gånger - det jag drack rann totalt rakt igenom.
Vid två-tiden försvann de andra iväg för att kolla nåt och jag gick på toa och skulle sedan vänta. Då kom en trevlig kille fram och började snacka. Så vi snacka någon timme och det visade sig att det här var Han. Oväntat. Det förgyllde hur som helst min kväll.
Några timmar sömn.
Upp och äta världens brakfrukost (ja, det är precis vad jag har gjort. Ätit och druckit och gått i trappor samt kollat på braslianare).
Sov ytterligare någon timme.
Fördrev tiden. Fotograferade flera hundra bilder som kommer upp när jag orkar få över dem.
På bussen hem sov jag drygt 2 timmar så nu är jag pigg och utvilad. Not.
Skriver ingenting mer nu.
Det var sammanfattningsvis väldigt trevligt och kul att göra något tillsammans med familjen!